På Algots halvårsdag började vi på allvar med mat. Dittills hade han bara ammat och då och då smakat en liten klick från våra tallrikar. Sedan dess har jag kokat grönsaker och mixat, morötter, palsternacka och potatis. Han har fått avokado, banan, päron, äpple, clementin. För ett par veckor sedan gick vi vidare med kött och fisk, kikärtor, gröt. Och vad vi än stoppar i honom så smaskar han i sig det och verkar gilla det – till min stora förtjusning! Hittills är det bara ett par saker han varit tveksam till – när han fått smaka lite av min fil har han grimaserat, men ändå sakta smackat i sig det, och ägg tar han lite av, sen ser han väldigt skeptisk ut och visar tydligt att han inte vill ha mer.

Mat till barn är ju en djungel. Vad de måste få i sig och vad de inte får äta i början är en sak. Men ju mer man läser om gifter, ekologiskt, gluten, järn osv, desto rörigare blir det. Jag har läst en del om gröt till barn de sista dagarna. Det är ju så enkelt och billigt att göra egen gröt. Men rekommendationen från sjukvården och livsmedelsverket är att ge industrigröt, eftersom den är järnberikad. Spädbarn har en järndepå från mamman när de föds, som brukar ta slut kring 6 månader, eftersom bröstmjölk innehåller väldigt lite järn. Nu behöver de få i sig järn via maten. Eftersom många barn får i sig för lite järn och drabbas av järnbrist, vilket kan leda till bl.a. trötthet, koncentrations- och inlärningssvårigheter, har man valt att järnberika köpegröten.

Det verkar ju väldigt bra, och smidigt, med köpegröt vet man att de får i sig järn. Vi fick hem smakprov på barngröt i brevlådan från de två storsäljarna i Sverige – Semper och Nestlé. När jag tittade på innehållsförteckningen reagerade jag dock på några saker.

Sempers gröt innehåller ganska stora mängder mjölk och grädde – vilket hämmar upptaget av järn. framför allt den form av järn som finns i vegetabilier och som gröten är berikad med. Den innehåller också rismjöl – oklart hur mycket då det kommer en bit ner på listan. Senast i höstas gick livsmedelsverket ut med varningar om höga halter av arsenik i ris. De rekommenderar att barn inte äter ris mer än fyra gånger i veckan. Hur mycket arsenik som finns i rismjöl kan jag inte hitta på deras hemsida, bara att produkter som glutenfri pasta, som görs av rismjöl inte innehåller så stora mängder. Vidare innehåller gröten vetemjöl och därmed gluten. Livsmedelsverket menar att gluten bör introduceras långsamt samtidigt som man ammar, för att minska risken för glutenintolerans. Nya studier visar dock att ju längre man väntar med gluten och ju mindre mängder man ger i början, desto mer minskar risken att utveckla intolerans och troligen även diabetes typ 1. Algot gillade gröten, men utifrån innehållet i just den gröten vill jag inte ge honom den varje dag.

Nestlés gröt som vi fick i brevlådan består framför allt av mjölk och vetemjöl. Och… jaa… se mina tankar kring det i stycket ovan. Det var dessutom en stor del fullkornsmjöl, som tar väldigt mycket plats i små bebismagar – bra när man vill ha en mätt bebis som t.ex. ska sova hela natten, dåligt för att små bebisar behöver mycket näring i den lilla mängd mat de äter och fullkorn tar väldigt mycket plats i den lilla magen, så att de riskerar att få i sig för lite av andra näringsämnen. Därför rekommenderas att barn får fullkorn först från åtta månader och då bör man introducera det långsamt.

Under helgen har jag sträckläst en nyutkommen bok “Smakäventyret – att lära små barn äta mat” av Ann Fernholm. Otroligt intressant bok. Hon ifrågasätter det faktum att vi i Sverige förlitar oss så på industrimat till barn, som barnmatsburkar, pulvergröt och välling. Boken ger en grundläggande genomgång av näringslära för små barn, och klargör – utifrån vad vi vet idag – vad som är viktigt att tänka på när barnet ska lära sig äta. Jag blev så inspirerad och intresserad att lära mig mer!

Barnet ska under sitt första år lära sig att äta det som familjen äter. Förutom salt, honung och gröna bladgrönsaker (samt ev gluten och socker, beroende på vem du frågar), kan barn under ett år äta allt. De kanske behöver några gånger på sig att vänja sig vid vissa smaker och konsistenser, men flera studier visar att om barn med några dagars mellanrum får prova saker som de först inte är förtjusta i, så lär sig de flesta barn att gilla det. Om barnet bara får burkmat de första åren så lär de sig gilla de smakerna, men troligen inte familjens mat. Många av barnmatsburkarna är också sötade – inte med socker, men med fruktjuicer, som innehåller väldigt mycket socker.

Det finns en relativt ny och allt populärare metod när barnet lär sig äta, som kallas baby led weaning (ungefär bebisstyrd avvänjning), som går ut på att man inte matar barnet med puréer, utan barnet får från sex månaders ålder små bitar mat att hålla i handen och själv stoppa i munnen. Fördelar anses vara att barnet fortsätter känna av hur mycket han/hon behöver äta (som ju ammande barn gör), dessutom lär de sig tidigt hantera olika konsistenser och att tugga i sig små bitar. Kritiker menar bl.a. att risken för järnbrist är stor.

Utifrån de här tankarna (och många fler) och vad jag läst sista veckan gör vi nu, på ett ungefär så här med Algots mat:

  • Jag fortsätter amma, som grund. Amningen funkar väldigt bra nu, både som mat, tröst och sövning. Enda nackdelen (om man vill se det så) är väl att han inte kan vara ifrån mig mer än några timmar åt gången.
  • Han får för det mesta äta samma mat som vi, anpassad till honom om det behövs, t.ex. inget tillsatt salt, mindre bitar/mosat. Och så ser vi till att laga mat som naturligt är rik på järn och andra nyttigheter.
  • Vi matar honom oftast, men för det mesta får han också några avlånga bitar att pilla med själv (jo, det blir kladdigt, men det blir det när vi matar också, en långärmad “haklapp” på, så är det inga problem).
  • Jag gör egen gröt till honom av havregryn, quinoaflingor, hirsflingor, majsmjöl och bovete. För att få upp järnet lite extra mortlar jag lite järnrikebröd (tunnbröd med blod i) och låter det koka med. Det innehåller visserligen lite gluten, men inte lika mycket som köpegrötarna. Dessutom innehåller det hemjärn, dvs. den form som kroppen lättare tar upp, till skillnad från köpegrötens järntillskott. Till gröten ger jag lite mos av torkade aprikoser, som innehåller mycket järn, precis som flera av de mjölsorter jag använder.
  • Vi ger ingen välling, som ju består av vetemjöl (oftast) och mjölk. Behöver vi någon ersättning för bröstmjölken så får det helt enkelt bli bröstmjölksersättning, som ju hela tiden utvecklas för att mer och mer likna bröstmjölk.

Sen vill jag bara säga att jag tror att det är viktigt att mat och måltider får vara trevliga och njutbara. Mat till barn tenderar att skapa en massa ångest hos föräldrarna. Själv tycker jag att det här är väldigt intressant, både att läsa om sådant här, och att se min son upptäcka nya smaker och konsistenser. Men det finns många olika sätt att introducera mat till sina barn. Så här tänker jag just nu och det funkar än så länge i vår familj.

Här är några av de källor jag använt mig av:

  •  “Smakäventyret – att lära små barn äta mat” av Ann Fernholm
  • http://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/metaller1/arsenik-i-ris/?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=ris+barn&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a67f9c486-281d-4765-ba72-ba3914739e3b&_t_ip=2.64.170.35&_t_hit.id=Livs_Common_Model_PageTypes_ArticlePage/_493e6faf-9af9-49a1-a872-5021064e901b_sv&_t_hit.pos=3
  • http://www.barnakuten.nu/uncategorized/maste-man-ge-jarnberikad-grotvalling-till-smabarn/
  • http://www.kostdoktorn.se/nya-sakra-studier-raden-om-gluten-till-smabarn-behover-andras
  • http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Glutenintolerans-hos-barn/#section-3
  • http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Barn-och-foraldrar/Mat-somn-och-praktiska-rad/Mat-och-naring/Mat-till-barn-upp-till-ett-ar/

Det händer så mycket med Algot nu, det är så fantastiskt roligt att få se hur han upptäcker världen mer och mer för varje dag.

Det värsta man kan göra är att börja jämföra sitt barn med andra, men åh, vad det är svårt att låta bli. När vi hade varit på föräldragrupp på bvc för en månad sedan tyckte jag att det verkade som att de andra barnen kunde mycket mer än Algot. Trots att jag vet att alla barn utvecklas i sin egen takt, så kunde jag inte låta bli att oroa mig. Trots all kunskap jag har, med mitt eget barn är jag bara mamma.

Men de senaste veckorna har det hänt så mycket. Plötsligt kan min lille kille:

  1. sitta – flera minuter ibland, innan han tippar
  2. ta sig framåt – rätt som det är har han lyckats förflytta sig en bit, när jag vänt ryggen till några minuter
  3. klappa händerna – härom dagen bara gjorde han det helt plötsligt, och nästan genast kunde han koppla uppmaningen “klappa händerna” till att göra det själv, så häftigt, det är första gången han på något sätt visar att han förstår vad vi säger.

 

 

Jag har visst inte skrivit något om att vi går på babysim med Algot. Vi började med grundkursen i oktober. På mitt initiativ gick vi tillsammans hela familjen – Jon fick ledigt på måndagsförmiddagarna. Dels tyckte jag det verkade så omständigt att ta sig genom hela ombyttesprocessen med en pyttebebis – gick vi båda två kunde vi turas om, eller hjälpas åt. Dels ville jag att Jon också skulle få vara med och se Algot lära sig leka och dyka i vattnet.

Efter några veckors uppehåll har vi nu börjat på kurs nummer två. Den här gången är det bara Algot och jag.

Det har varit så kul att se hur trygg och glad Algot blivit vattnet under den här tiden. De allra första gångerna var han alldeles stilla i famnen och tittade sig storögt omkring. Men efter några gånger märktes det att han kände igen sig och blev tryggare. Nu plaskar han med armarna, sprattlar med benen och ler med hela ansiktet, så fort vi kommer ner i vattnet.

DSC_1774

Ett av syftena med babysim är att barnet ska lära sig att hålla kvar reflexen att hålla andan när de kommer under vattnet med ansiktet. Efter fem gånger eller så gjorde han sitt första dyk. I pappas trygga händer “simmade” han under vattnet någon sekund. Nu förstår han vad som ska hända när vi tittar honom i ögonen och säger “ååh dyk!”, man kan riktigt se hur han stänger luftvägarna. När han kommer upp tittar han sig omkring, skrattar och sprattlar.

Igår fick han sitta på bassängkanten, jag lyfte ner honom med ett litet hopp, förde honom under vattnet. Vände och “simmade” tillbaka till kanten igen. Han har också fått dyka från simläraren till mig, och sväva fritt i vattnet någon sekund. Det gillade han dock inte något vidare – för på senare tid har han börjat bli blyg – han tittade skräckslaget på henne och började gallskrika, så att de andra föräldrarna började undra vad som hänt. Vi får se om han känner sig tryggare med henne nästa gång, så att vi kan prova igen, det blev bara ett försök igår.

Innan vi bestämde oss för att börja i höstas var jag tveksam till om vi skulle göra det eller inte. Jag ville inte binda upp mig på en massa aktiviteter och hamna i en stressig vardag med en liten bebis. Samtidigt har jag hört så många som verkligen gillat babysim. Och att få vattenvana redan från början är väldigt bra, tro jag. Nu är jag väldigt glad att vi började. Vi har så kul tillsammans i vattnet och är skönt trötta efteråt.

Ännu mer övertygad om att mitt beslut var rätt blev jag när en av mina sydafrikanska vänner berättade att hon gått på babysim med sina barn. Barnen hade så småningom fått lära sig att “trilla i vattnet”, vända sig på rygg och ligga och flyta tills någon kom och hjälpte dem upp. En dag hittade de inte den två-årige pojken. Efter en stund sprang de ut till poolen. Och joodå, han hade lyckats ta sig ut ur huset, trillat i poolen och låg nu lugnt och flöt på rygg, så de behövde bara hjälpa honom upp igen!

Senaste veckorna har det varit riktig vinter, även här nere i södra Skåne. Var och varannan dag har det snöat lite. Vissa dagar har det mesta smält bort igen, för att inom något dygn fyllas på igen, med ett mjukt pudertäcke. Och jag älskar det! Jag älskar snön och kylan, det är så vackert och mysigt.

Bara ett par minuters promenad från vårt hus ligger en liten, liten sjö. Den går inte att bada i på sommaren, för den är alldeles övervuxen av vass, sjögräs och näckrosor. Men nu den är täckt med is, och igår såg vi att det åktes skridskor på sjön.

På eftermiddagen vågade vi oss ut, vi också. Dock utan skridskor. Det blev en fin stund, strax innan det började skymma. Ett helt gäng med människor från byn var där, alla hälsade glatt på oss och presenterade sig – vilken skillnad det är att bo på en liten ort jämfört med inne i storstan!

DSC_2410

DSC_2409

Om jag får tid ska jag se om jag kan hitta mina gamla skridskor på vinden.

Dagarna bara rinner iväg och jag har sällan händerna fria. Algot har haft ett större behov av att vara i famnen än vanligt senaste dagarna, både när han är vaken och när han sover. Kanske han känner att det inte är som vanligt nu när vi flyttat. Igår var han dock på ett strålande humör hela förmiddagen. Kanske berodde det på att han för första gången någonsin sov sex timmar i streck i sin egen säng!

I lägenheten hade vi ju inte plats för en spjälsäng, så Jon byggde en egen säng till Algot. Den växte han ur för ett par månader sedan. Det vill säga, han fick plats i den, men när han blev mer rörlig tippade han ur den så fort han vände sig på sidan. Och eftersom hans säng var några centimeter högre än min så plumsade han ofta ner i min säng med näsan nedåt och armarna under sig. Sedan vaknade han förvirrad och ledsen. De senaste två månaderna, eller så, har han sovit i min säng hela nätterna.

Men nu har vi plats för en säng till honom. Ännu en av alla saker vi fått låna. Och det har faktiskt gått över förväntan, han har sovit större delen av nätterna där sedan vi flyttade. Han vaknar förtfarande och ammar ett par gånger de flesta nätter, men sen kan jag lägga tillbaka honom och han fortsätter sova. Det är lite kallare i huset än vi är vana vid, men sedan jag la fårskinnet under honom i sängen är han så varm och go, och verkar sova gott.

Hittills har det dock inte inneburit oavbruten sömn för min del ändå. Flera nätter har jag vaknat med ett ryck och undrat var han är. Andra gånger har jag inte somnat om när han ammat. Och de där trevliga hormonerna som gör att man inte är så trött första tiden efter förlossningen verkar vara slut. Flytten gör nog också sitt till, sömnen brukar vara det första som påverkas hos mig när jag är stressad eller uppvarvad.

I natt låg jag vaken i några timmar och tankarna gick på högvarv på allt jag vill göra och fixa med, för att komma i ordning här. Men det går långsamt att packa upp.

Vi har köpt ett gammalt fint skåp, via blocket, som vi har i sovrummet, och en stor och ny garderob från Ikea, som vi har i hallen. Så nu har vi i alla fall lite förvaringsutrymme när vi packar upp alla lådor. Men det är långt ifrån klart än. Det går liksom inte att stressa med en halvårsbebis.
Idag var det så vackert väder, och vi tog en promenad. Ute strålade solen på den nya snön som föll i natt. “Glittersnö”, sa grannpojken, förtjust. Isande kallt, men solen värmde faktiskt, lite, lite. För varje dag utforskar jag en liten del till av området här omkring. Idag gick vi ner till den lilla, lilla sjön, täckt av is och omgiven av sovande träd. Med rosiga kinder och kalla fingrar och tår återvände vi hem igen.
DSC_2397

I lördags gick det stora flyttlasset, så nu bor vi i Östra Grevie, mitt emellan Malmö och Trelleborg. Eller mitt emellan Svedala och Vellinge, om man så vill.

Dagen började med att bilen inte startade när Jon skulle åka och hämta hyrsläpet. Först när batteriet tagits ur och laddats inomhus några timmar ville bilen starta igen. Det blev till att låna svärföräldrarnas bil och släpet var på plats en timme senare än planerat. Det blev en lång och intensiv dag, där vi fick massor av hjälp från mina svärföräldrar, en god vän, ett par svågrar och svägerskor och en hel hög med barn.

Från början hade vi planerat att flytta under trettonhelgen, men det visade sig att vi kunde få fler medhjälpare under lördagen, så med några dagars varsel styrde vi om det hela. Därför hade vi inte hunnit packa allt. Jag och svärmor ägnade därför en stor del av dagen åt att packa. Algot roade sig med sina fastrar och kusiner – han älskar verkligen människor och strålade som en sol hela dagen! Och de stora, starka männen kånkade och bar i den isande blåsten. När det mörknade lämnade vi lägenheten, med det allra mesta flyttat.

Måndagen ägnade vi ett antal timmar åt att fixa det sista i lägenheten, vi fick med oss nästan allt, utom några saker från källarförrådet. Och flygeln.

Flygelflytten blev ett kapitel för sig. Den är tydligen inte så mycket svårare att flytta än ett piano, eftersom man kan ta av benen och ta den på högkant. Men tung är den ju, så därför ville vi att en flyttfirma skulle hjälpa oss. Vi hade bokat en som skulle hämta den på tisdag förmiddag. Strax innan Jon skulle åka dit mailade de och bad att få skjuta upp det till eftermiddagen. Det gick bra för oss, vi var ju hemma hela dagen. På utsatt tid var Jon på plats och väntade. Men förgäves. I två timmar väntade han, försökte ringa och maila dem, men vi har inte hört av dem igen. Onsdagen var röd dag, men flygeln måste ut! Han lyckade få tag på en annan firma, som kunde hjälpa oss. De skulle höra av sig på onsdag morgonen för att bestämma en tid. Men när de inte hörts av på förmiddagen gav vi upp dem och lyckades få tag på en tredje flyttfirma. De skulle nog kunna hjälpa oss. Men efter en kort stund meddelade de att de hade för mycket på programmet. Nu var vi riktigt stressade och uppgivna. Vi satte oss ned och bad, för nu visste vi inte vad vi skulle göra. Innan vi bett färdigt kom ett nytt meddelande, en av flyttarna hos det tredje företaget hade gått fortare än planerat, de kunde komma om en timme. Jon ilade iväg till stan. Fick vänta ytterligare en timme. Men nu fick vi faktiskt hjälp, så sedan igår eftermiddag är flygeln på plats och därmed hela vårt bohag!

DSC_2352

Jon invigde den medan husets barn med vänner lyssnade hur det låter under flygeln.

Nu ska vi “bara” packa upp allt, och till det behöver vi köpa några garderober och skåp – hör gärna av er om ni har något till salu! Det går dock inte så snabbt att packa upp med en bebis som sällskap. Han ligger åtminstone stilla, men han vill gärna ha sällskap och kramar mest hela tiden. Men en låda eller två varje dag är ju också ett framsteg.

DSC_2336

Igår eftermiddag tog vi en spontan tur till Ikea för att införskaffa lite av varje. Vi upptäckte när vi kom dit klockan 17.30 att de stänger klockan 18 när det är röd dag. Men vi hann i alla fall köpa ett skötbord, det var det viktigaste. Så nu behöver vi inte längre byta blöjor på golvet eller sängen, sicken lyx!

Det känns riktigt bra att vara på plats, jag ser fram emot att komma i ordning och landa i vårt nya hem och nya liv här!

DSC_2343