Igår kom vi hem efter en hel vecka av julfirande, i två olika städer. Nu väntar flyttpackning för hela slanten. Så i väntan på tid och ork att sammanfatta julen kommer här en sammanfattning av hela året som jag knåpade ihop innan jul.

Flera av de bloggar jag läser har vid årets slut en liten sammanfattning av året som gått. Ofta i form av en radda frågor som besvaras. Här lånar bloggare friskt av varandra och uppmuntrar till att använda sig av de frågor man vill. Här har jag lånat (och delvis modererat) en del frågor från min favoritbloggare Underbara Clara för att sammanfatta mitt 2015.

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Ja. Jag födde barn och blev mamma.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja. Det visade sig att det här var ett populärt år att få barn. Min syster, min närmsta granne, två kusiner, ett par kompisar och sisådär fem kollegor fick barn i år. Bara Algot och en pojke till, resten flickor. Och vilken dag som helst får min bror och svägerska barn också.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den 15 juni, för då föddes Algot.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men flera i närheten har förlorat nära och kära. Jag har nog alltid tänkt mycket på döden, så även om ingen av mina nära dött i år, så tycker jag alltid döden är närvarande på något sätt. Inte så att jag är rädd för döden, men jag tänker ofta på den.

Vilka länder besökte du? Med graviditet och bebis blev det inga långresor i år (vi kom ju dessutom hem från Sydafrika för precis ett år sedan, strax innan jul). Men Danmark är ju inte långt bort, där har vi varit åtminstone en gång i år.

Bästa köpet? Har inte köpt särskilt mycket i år, inte ens till Algot, vi har fått och lånat så mycket till honom. Men bästa köpet är helt klart bärsjalen. Algot trivs fortfarande bra i den. Och för mig är det så bra att ha händerna fria när jag t.ex. går ner i tvättstugan. Men nu, när han väger nästan 9 kg är det bra tungt att ha honom i sjalen för länge.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att allt gick så bra med graviditeten och förlossningen. Är så tacksam!

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Fred på jorden! Det låter kanske naivt, men efter ett år som detta är det verkligen något jag önskar, mer än någonsin. Jag blir så otroligt berörd av alla människoöden, alla som måste ta sina barn i famnen och lämna det som borde vara deras trygghet, för att fly. Men vart ska de ta vägen? Ingen vill ju hjälpa, verkar det som. Jag tycker det är så jobbigt att ta in och så frustrerande att jag inte kan göra något för att hjälpa, så jag har nästan helt slutat följa nyheterna – det ger mig bara mardrömmar eller sömnlösa nätter.

Vad önskar du att du gjort mer? Sjungit. Jag saknar verkligen att sjunga i kör. Men allting har sin tid, hoppas den tiden kommer tillbaka så småningom.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig.

Favoritprogram på TV? Downton Abbey. Vi har ju ingen TV, men skaffade Netflix tidigt i höstas, när jag insåg att jag kommer tillbringa många timmar på soffan med en bebis som snabbt somnar under amningen. Downton Abbey har allt i min smak – en massa verklighetstrogna människor (ingen är bara “god” eller bara “ond”), vackra klänningar och miljöer, historia, intriger blandat med vardagshändelser. Och en massa långa säsonger, det tar liksom aldrig slut. Sen har jag faktiskt följt svt:s julkalender, via svtplay. Och jag älskar den! Min favoritlek när jag var liten var “förr-i-tiden”, och här är en hel serie där barnen får uppleva en dag i “förr-i-tiden”, från 1000-talet och framåt, helt fantastiskt och så intressant.

Bästa boken du läste i år? Kan nog inte säga att jag har haft någon jätteläsupplevelse i år, trots att jag hunnit med ett gäng böcker. Men två bra böcker jag läst är “Sophies historia” av Jojo Moyes – som är uppbyggd kring två parallella historier, den ena i Frankrike under första världskriget, den andra i nutid i London (vill jag minnas, kan ha varit någon annanstans) – och “Den frusna trädgården” av Kristin Hannah – som handlar om relationen mellan två vuxna döttrar och deras känslokalla mamma. Nästa år vill jag läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker.

Största musikaliska upplevelsen? Vi såg musikalen “Kristina från Duvemåla” i Göteborg den 16 maj. Från orkesterns första anslag till de sista tonerna klingade ut fyra timmar senare, grät jag. Det får nog ses som den största upplevelsen i år. Sen grämer jag mig fortfarande över att vi inte kom iväg på Kirk Franklins konsert på Gullbrannagården den 3 juli. Algot var drygt två veckor gammal och jag var inte alls redo att ge mig ut bland en massa folk. Men mitt livs största musikupplevelser har varit de två konserterna med honom, som jag varit på, hade så gärna gått på den här med Jon – som aldrig hört honom live. Men nästa gång han kommer till Sverige, då…

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Jag började på nytt jobb, men hann bara jobba fyra månader innan foglossningen slog till och jag inte kunde gå mer. Tycker överlag det är svårt att prata om framgångar i den typ av arbete jag har. Men är väldigt glad att jag så snabbt kände mig hemma bland mina nya kollegor och att det redan från början var väldigt kul att gå till jobbet.

Största framgång på det privata planet? Hela familjen har överlevt första halvåret med bebis utan några större tecken på allvarliga men, det känns som en framgång. Känns verkligen som vi landat med båda fötterna på marken de senaste månaderna. Jag trivs med familjelivet, det känns som en framgång, tycker jag.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, i alla fall rent privat. Är så fantastiskt glad över att vi är en liten familj, att vi fått världens finaste son, och att jag har ett sånt lyckligt äktenskap. Jag tänker ofta på det, och säger det nästan varje dag – tänk att jag har fått det så bra. Men när jag tänker på hur världen ser ut, då känner jag mig mer ledsen och bedrövad än någonsin, världen brinner, människor flyr och egoismen verkar breda ut sig så till den grad att vi inte vill se och hjälpa människor i akut nöd, det gör mig så outsäglig ledsen.

Vad spenderade du mest pengar på? Vi köpte bil, för andra gången i livet, det var utan tvekan årets största utgift. Annars känns det som den återkommande (och oväntat stora) utgiften är på blöjor.

Något du önskade dig och fick? Ett alldeles underbart litet barn.

Något du önskade dig och inte fick? Fred på jorden…

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Fredagen den trettonde februari och jag jobbade på dagen. På kvällen var jag på date med min make, vi firade att vi varit tillsammans i fem år. Dagen därpå hade vi ett litet kalas med några vänner och mina svärföräldrar, jag bjöd på snittar, kakor och tårta. Bästa presenten var en helfigurspegel – ett måste när man är gravid.

Vad fick dig att må bra? Alltså, mer än någonsin har jag känt att om min familj mår bra, då mår jag bra. Om Algot är lugn och nöjd och verkar trivas, då mår jag också bra. Läste nyligen att stressnivåerna i kroppen går ner när man har sina kära omkring sig – det stämmer verkligen på mig. När alla tre är hemma och bara är, då mår jag som bäst.

Vem saknade du? Saknar alltid mamma och övriga familjen uppe i Örebro, ännu mer nu, sedan vi fått barn och det händer så mycket hela tiden. Sen saknar jag mina vänner och barnen i Sydafrika, nu har det gått ett helt år sedan vi lämnade dem och tiden där börjar kännas mer och mer avlägsen, det känns sorgligt, hoppas verkligen vi kan åka dit och hälsa på snart. Sedan september saknar jag min bästa vän, Linda och hennes familj, som flyttat till Sydafrika. Vi lyckas inte hålla oss på samma plats några längre perioder, ibland har vi bott i samma stad, men oftast inte, vänskapen består ändå och vi håller nästan daglig kontakt i alla fall.

De bästa nya människorna du träffade? Algot, såklart! Jag har verkligen fått världens finaste, goaste, charmigaste bebis – jag älskar honom så! Är också väldigt glad för mina kollegor på Barninfektionsavdelningen. Min nya lilla systerdotter är också en riktigt fin, ny liten människa.

Mest stolt över? Min lilla familj – min man och min son, tänk att de är mina!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Förhoppningsvis sova mer. Vara ännu mer närvarande i nuet. Försöka oroa mig mindre och göra något åt det som oroar mig, om det går.

Om drygt två veckor flyttar vi. Så roligt av många skäl. Ett är att vi får större och därmed får plats med t.ex ett skötbord. Hittills har vi bytt blöjor på en liten skötbädd på sängen eller golvet.

Så nu är vi på jakt efter ett skötbord. Någon som har ett till salu? I Malmö med omnejd. Meddela oss gärna!

Tack på förhand!

Härom dagen pratade jag med en bekant som jag inte träffat på länge. Vårt samtal gjorde mig så glad, av flera anledningar, men framför allt av en anledning. Vi pratade om barn och jag berättade om hur roligt jag tycker det är att ha fått Algot och att få vara hemma och ta hand om honom, jag njuter verkligen av varje dag. Hennes barn är betydligt äldre, och hon sa, med tårar i ögonen: “och du ska veta att det blir bara bättre och bättre!”.

Det gjorde mig så fantastiskt glad, jag vet sedan tidigare att min vän ägnat mycket tid åt sina barn, och utifrån vad hon berättar om dem verkar hon ha en så fin relation till dem. Jag har aldrig hört henne uttrycka sig negativt om sina barn. Det är så inspirerande för mig.

För på sistone har jag reagerat på hur många det är som minsann vill tala om att det är jobbigt med barn. Redan innan Algot föddes fick jag vid flera tillfällen kommentarer i stil med “var glad så länge du har bebisen i magen, när den kommer ut börjar det jobbiga”. Nu när han är född och jag uttrycker att jag tycker det är helt fantastiskt med en bebis, får jag i stället höra “ja, njut så länge det varar,  när han blir äldre blir det jobbigare”, eller “ja, så länge du bara har en så, vänta tills du får fler…”.

Jag håller med om att livet blivit annorlunda sedan jag fick barn. Det är mer att göra, jag är tröttare på kvällarna (men faktiskt sällan på dagarna), jag har mindre tid för mig själv och kan inte alltid göra det jag vill. Vi har haft en lång period när Algot i stort sett varje kväll gråtit ett par timmar osv osv. Men jag tycker inte att det är jobbigt att ha barn. Jag tycker det är helt fantastiskt! Jag njuter verkligen. Kanske inte just i stunden när han gråter, eller vaknar på natten, eller har bajsat ner hela blöjan, byxorna och tröjan (hur sjutton får man av bodyn utan att kleta ner hela honom…?), men varje dag njuter jag, också av att känna att vi får ihop dagen ändå, på något sätt.

Och jag tror verkligen att varje ålder har sina utmaningar och att jag ofta kommer vara trött, och många gånger tappa tålamodet och önska mig semester. Men också att varje ålder har sin charm och sina glädjeämnen och jag ser fram emot att upptäcka livet genom mitt barns ögon.

Jag blir ledsen över att vi är så snabba på att platta till varandra när vi är glada. Jag kan förstå att det ibland bottnar i någon slags välvilja, att vi vill förvarna varandra om att det kommer bli svårt, så att vi inte blir förvånade och besvikna över att det inte alltid var en dans på rosor och glada leenden, men ibland får jag en känsla av att det går av ohejdad vana, vi vill verka lite världsvana, lite luttrade, visa att vi minsann vet bättre själva.

Dessutom funderar jag på om vi gör så här i andra sammanhang också, eller om det bara är barn som vi måste tala om som jobbiga. “Jag har fått ett nytt, spännande jobb, det känns så kul!” -“Jaha, men vänta tills du jobbat några månader, då är det nog lika jobbigt och tråkigt som alla andra jobb.” Eller “Vi har köpt ny bil, fin va?!” -“Jo, men snart måste ni tanka den, och serva den och laga alla fel som kommer med tiden, då är det inte så kul med er bil längre.”. Så har då inte jag varit med om att någon sagt. Nej, jag kommer inte på några liknande situationer, faktiskt, rätta mig om jag har fel.

Sen kan jag tycka att det är en annan sak att vara ärlig med att livet är tufft ibland, att berätta man just nu är så förfärligt trött för att barnen är sjuka eller inte sover på nätterna eller vad det nu kan vara – det fyller ju lite samma funktion, andra “mindre erfarna” förstår att det inte bara är roligt att ha barn. Men det tycker åtminstone jag är en annan sak än att vara så snabb på att tala om för någon som är glad över sin bebis, att det är jobbigt med barn, och att det bara kommer bli värre.

Säkert har jag själv gjort likadant ibland – förlåt mig för det! Från och med nu ska jag jobba ännu hårdare på att glädja mig åt det som är gott, i mitt liv och i andras. Tänk om jag, om femton, tjugo år kan säga samma sak till någon som gläds över sin bebis – “det blir bara bättre och roligare med tiden”!

Igår fyllde min store lille kille 6 månader. Ett helt halvår har vi fått ha honom nu. För 6 månader sedan blev jag mamma!

Jag hade påbörjat ett fint inlägg om det, som jag tänkte lägga ut igår, men det blev aldrig av, för gårdagen gick som i en dimma. Ett töcken av trötthet, efter den krångligaste natten sedan Algot föddes. Vi är annars bortskämda med bra nätter. Algot vaknar vanligen mellan en och fyra gånger per natt, bökar runt lite, fnyser lite. Det brukar räcka för att jag ska vakna. Han äter och jag somnar oftast om innan han är klar. Men natten till igår vaknade han vid halv två och var så ledsen. Först efter så där en och en halv timme lugnade han ner sig och somnade i min famn. Men efter en halvtimme vaknade han igen och grät och grät. Så här höll det på hela natten. Han grät mellan fem och trettio minuter, lugnade sig, somnade och vaknade igen inom en halvtimme. Det blev inte så mycket sömn för någon av oss. Under förmiddagen kom förklaringen när jag upptäckte att hans första tand spruckit fram, dagen till ära.

Jag tror inte att det gått en enda dag (inte ens en sådan dag som igår) sedan han föddes utan att jag flera gånger känt en sådan tacksammhet och glädje. Över att få vara med om det här, att få hålla mitt barn i mina armar, att varje dag få följa hur han växer och utvecklas. Över att det första jag möts av varje morgon är ett stort leende – han riktigt spritter till i hela kroppen när han får se oss på morgonen

Min fina kille. Så glad och nyfiken. Som ler så glatt mot alla, särskilt andra bebisar. Som plaskar och simmar och dyker på babysimmet. Min lillälskling, med de mjuka kinderna, de lena små lockarna, de små starka händerna, de söta tårna. Som ger de ljuvligaste kramarna.

På kvällen firade vi halvårsdagen med arraksbollar, medan Algot fick sin första pytteportion med morotspuré. Sedan la vi oss tidigt och sov nästan tolv timmar i natt, endast avbrutna av ett par bökanden och amningar. Det andra halvåret som mamma har börjat.

De senaste dagarna har jag haft en massa inspiration i köket, och tagit mig tid att göra både det ena och det andra. Jag har gjort det första julgodiset, gjorde en enkel variant, tog några deciliter blandade hackade nötter och några deciliter tranbär, smälte mörk blockchoklad och rörde ihop alltihopa. Bredde ut alltihopa på en plåt och lät det stelna. Sen skar jag rutor av det. Så enkelt och gott. I vår familj har vi flera som inte äter laktos, mjölk och gluten – men det här kan alla äta.

När vi fick slut på marmelad, och morötterna samtidigt var billiga så plockade jag fram ett gammalt recept och gjorde morots- och aprikosmarmelad. Med syltsocker är det ju hur enkelt som helst att göra marmelad (förstår inte varför jag inte gör det oftare). De två “svåraste” momenten med den här marmeladen är att komma ihåg att lägga torkade aprikoser i blöt i minst åtta timmar (kräver ett litet mått av planering), och att finriva morötterna. Sen är det bara att mosa eller mixa aprikoserna (jag körde en stund med stavmixern), koka dem tillsammans med morötterna och lite apelsin- och citronjuice, i så där tjugo minuter. Sedan tillsätta syltsocker (som innehåller pektin, så att marmeladen stelnar), koka fem minuter till och hälla upp i burkar.

DSC_2131

DSC_2133

Jag har länge tänkt att jag ska börja göra egen müsli igen, gjorde det ofta för några år sedan. Och de senaste månaderna har jag äntligen kommit igång igen. Här äter vi müsli minst en gång om dagen, ofta två, så det går åt en del. Och de sorter man köper i affären är antingen dyra, tråkiga, proppade med socker, oekologiska eller alltihop på en och samma gång. Med egen müsli kan jag själv bestämma smak, ekologi, socker. Dessutom tror jag det blir billigare (har inte räknat på det). Jag blandar rågflingor, havregryn, vetegroddar, kruskakli, linfrö, solroskärnor, sesamfrö, kanske lite kokos. Sedan rör jag i lite olja och vatten, ev med lite äpplejuice, honung eller sirap. In i ugnen drygt en halvtimma. När det svalnat och torkat blandar jag i hackade nötter, ekologiska russin (vindruvor lär ska vara väldigt besprutade, och med sitt tunna skal suger de åt sig allt gift, ekologiska är inte besprutade med gift) eller vad jag har hemma eller är sugen på.

DSC_2142

DSC_2144

Igår körde maken och min svärfar ett par lass med lådor och annat från källarförråden. De höll på i flera timmar, så jag servade med mat och fika mellan varven. Ugnsbakad torsk och pressad potatis till lunch. Lussekatter och pepparkakor till fika. Och mexikanska enchiladas till kvällsmat. Dessutom hann jag med att göra picklad rödlök. Har hittat ett väldigt enkelt recept, bara häll kokhett vatten över skivad rödlök. Blanda sedan med vinäger, salt och en nypa socker. Håller flera veckor i kylen, och är så gott! Jag pausade bara från köket för att amma eller byta blöjor. Riktigt kul, jag gillar att laga mat, när jag har tid, inspiration och hungriga gäster.

DSC_2148

DSC_2149

DSC_2163

Men idag var vi så hungriga efter kyrkan, och jag hade inte orkat förbereda något till lunch. Så vi stannade på Mc Donald´s på hemvägen och köpte med oss mat hem. Kalla hamburgare och pommes frites är inte så tokigt ändå, när man är hungrig.

Förutom en promenad i solen (!) har vi sedan mest legat på soffan, läst lite, kramat Algot, sjungit luciasånger och fikat.

Glad lucia på er!

När våra morgnar och förmiddagar är som bäst, då är de som idag. Vi vaknar innan det ljusnar, några minuter innan Jon går till jobbet, så vi hinner säga God morgon och Hej då. Algot är på ett strålande humör på morgnarna, jollrar i högan sky, sprattlar med hela kroppen och är nöjd och glad, oavsett om jag pratar och kramar, eller om han ligger för sig själv.

Vi sätter på radion och låter P2:s klassiska morgon fylla köket. Är jag riktigt ambitiös så ägnar jag en liten stund åt mitt träningsprogram, för att mjuka upp och stärka rygg och mage. Algot tittar förundrat på och piper av förtjusning när jag tittar på honom. Efter en snabb dusch äter jag frukost. Då gör han mig sällskap, sittande i barnstolen vid köksbordet.

När vi varit vakna drygt en timme blir Algot trött igen. Vi sätter oss i soffan och ammar och snart somnar han i min famn. Ute blir det inte riktigt ljust, vinden viner runt husknuten. I fönstren lyser stjärnor, på bordet två tända ljus. Från radion hörs stilla pianotoner. I min famn snusar en tung och varm bebis. Jag läser lite och låter tiden gå. Idag har vi inte bråttom.

Femte och sista bilden i bildutmaningen:

DSC_1032

Våren 1981. Jag är några månader gammal, i knät på min mormors mor, Anna. Till vänster min mamma, till höger min mormor. Det är så konstigt att tänka att mamma på det här fotot var nästan tio år yngre än jag är nu!

Idag lastade Jon en kärra full med lådor och lite annat från källarförrådet, och så åkte vi en sväng till vårt kommande hem med alltihop. Vi flyttar om ganska precis en månad, men har fått möjlighet att ställa dit en del saker redan nu – väldigt förmånligt.

DSC_2104

Det var så kul att komma dit igen och se huset och drömma lite om hur vi ska ha det där. Och att prata med våra vänner, om allt mellan himmel och jord. Om praktiska saker inför flytten. Om julen, om världsläget och om julklappars vara eller inte vara. Man hinner avhandla mycket på en snabbfika med tre stojiga småpojkar vid bordet.

Nästa gång vi åker dit måste jag komma ihåg att fota lite också…