En vecka kvar till första advent, och idag kom äntligen den första snön, även här i Malmö. Det har snöat hela dagen och nu ikväll börjar det äntligen lägga sig lite. Jag älskar snö! Få saker ger så mycket myskänsla. Dessutom lyser det upp riktigt bra i mörkret. Redan på måndag ska det visst bli varmare igen, men jag njuter så länge det varar och hoppas att det blir kallt och mera snö snart igen.

Julmusiken har strömmat ur högtalarna här hemma i flera dagar. Ovanligt sen start på det i år. Jag, som sjungit i kör hela mitt liv, är van att börja traggla julstämmor i början av oktober. Nu när jag inte sjunger börjar abstinensen efter jul- och adventssånger komma när det blir mörkt och kallt.

Nästa vecka åker jag och Algot och hälsar på min familj i Örebro. Så vi passade på adventspynta vårt hem redan ikväll. Så nu lyser stjärnor i fönstren, och ljusstakar på borden. Utanför fönstret faller snön och i högtalarna ljuder Bereden väg för Herran. Mysigt så man kan spricka! Och ganska annorlunda mot de senaste två åren, då vi firat advent i försommarvärme på så där 25-30 grader.

DSC_1991

Det är november. En kontrasternas november. Ute är det mörkt och kallt. Här inne är det varmt och mysigt.

Ute blåser regninga vindar. Smutsiga, bräckliga läger där utsatta människor sökt sin tillflykt rivs. Människor som ber om hjälp kantar min väg. Familjer splittras, bomber faller, båtar sjunker. Oro, frustration, rädsla. Hat och kärlek, oanade krafter, goda och onda.

Här inne lyser varma ljus. Ett barn i min famn. Kärlek och omsorg. Anknytning. Glädje, skratt, trötthet och gråt. Djupaste lycka.

Det är november. Kontrasternas november. Vill stänga dörren om oss, gömma mig i lyckan och friden. Vill inte glömma, vill se, vill vara med och förändra världen. Tror på att ljuset lyser upp i mörkret, att mörkret inte kan övervinna ljuset.

En stor del av förra veckan ägnades åt städning och rensning i lägenheten. I söndags och måndags hade vi visningar. Efter söndagens visning var vi hoppfulla, flera stycken hade kommit och några hade uttryckt någon form av intresse. Men efter måndagens visning sjänk hoppet lite, bara en person hade kommit, och var lite tveksam. Inget bud hade lagts.

DSC_1864

DSC_1884

DSC_1888

Men igår hörde en person av sig och ville se lägenheten. Sedan hörde en person av sig som varit på en av visningarna och la ett bud. Efter några vändor fram och tillbaka och ytterligare en visning på tisdagen, så accepterade vi budet som lagts. Och redan på kvällen skrev vi kontrakt. Så nu är lägenheten såld! Vi är mycket nöjda, och lättade. Nu ska vi ladda om och börja planera för flytten.

Om dagarna innan visningarna innebar jobb, jobb och jobb (inte nog med allt städande, vi har dessutom haft en förkyld och febrig bebis, med allt vad det innebär av gnälliga dagar och mer eller mindre sömnlösa nätter), så har dagarna då visningarna pågått inneburit vila. Vi bodde hos mina svärföräldrar ett par nätter, för att slippa städa igen och igen. Vi har blivit så ompysslade, så det kändes som rena semestern. Som vanligt har Algot njutit av att vara allas fokus och av att få krama farmor och farfar flera dagar i rad.

På tågperongen, Malmö C

På tågperongen, Malmö C

Det har väl knappast undgått någon att världen står i brand, och att fler människor än någonsin är på flykt från krig, katastrofer, förtryck och fattigdom. Omkring 60 miljoner människor har flytt från sina hem. De flesta till andra platser i sitt hemland eller något land i närheten.

Världens rikaste världsdel (Europa) är nu oroliga för att sisådär 1,5 miljoner av de här människorna (dvs. sådär 2,5 %) ska komma hit. Europa har omkring en halv miljard invånare. Och Sverige som, hur man än räknar och jämför, är ett av världens allra rikaste länder,  tar emot sisådär hundra tusen om året (dvs. några promille).

Nu pratar politikerna om att mottagandet av fler flyktingar ska bekostas av biståndsbudgeten. Alltså att vi ska minska hjälpen på plats (som ju också behövs!), för att hjälpa här. Det låter helt galet i mina öron. Dels tror jag att vi kan ta pengarna från andra delar av kassan. Här finns fler, mer insatta människor som håller med. Jag tror verkligen att vi har råd med både bistånd och flyktingmottagande. Vi har ju för sjutton råd att köpa julklappar för ett antal miljarder varje år – och ärligt talat, hur många av dina julklappar skulle du inte överleva utan? Vi har dessutom råd att lägga ett antal miljarder på en tågtunnel genom ett berg, strunta i alla människor som “flyr” härifrån för att slippa betala skatt osv. osv.

Jag att vi kan hjälpa många, många som inte ser någon annan utväg än att fly sina hem och komma till t.ex. Sverige. Jag tror att det kan få kosta lite av vårt överflöd och vår bekvämlighet. Om du inte håller med så kan jag tipsa om att åka till nästan vilket annat land som helst i världen, och du kommer se att, rent materiellt har vi det oförskämt bra i Sverige. Vi har gratis skola för alla (tänk dig in i situationen att behöva välja vilket av dina barn som ska få gå i skolan), i det närmaste gratis sjukvård (tänk dig in i situationen att du haft råd med sjukförsäkring (som tar ungefär halva din lön), men sen ändå måste välja om din mamma ska få bästa vården när hon håller på att dö i cancer, för då riskerar du att inte ha råd med sjukvård om du eller någon av dina barn behöver vård). Tänk dig in i situationen att var tionde person som du känner som fött barn inte överlevde. Osv osv. Vi har det oförskämt bra! Ja, vi betalar hög skatt, men det gynnar ju oss alla, när alla har det bra, så går det bättre för hela landet.

Enligt en rankning som gjorts av Legatum Insitute i London så hamnar Sverige på plats nummer 5, då har man tittat på i stort sett alla parametrar som visar hur bra ett land är. Plats fem av i runda slängar 200. Det är ju något att vara stolt över! Att vi dessutom är ett land som folk flyr till och inte från, är ju en annan sak att vara stolt över.

Dels tror jag att det på lång sikt är en riktigt dålig idé att minska på biståndet, så som världen ser ut. Genom olika biståndsorganisationer får människor akut hjälp och hjälp till självhjälp. Något som på sikt minskar fattigdom och därmed konflikter och flyktingströmmar.

Massor med människor är på flykt, och vi glömmer hur det sett ut historiskt. Ärligt talat, när vi tänker på t.ex. andra världskriget, undrar vi inte ibland varför människorna inte gjorde mer? Hur kunde så många människor dö, i bombanfall och gaskammare? Ja, en anledning var att de inte fick möjligheten att fly. Rätten att söka asyl infördes först efter kriget. När vi och våra barn ser tillbaka på den här tiden, vill vi då säga “tänk om vi gjort mer”, eller “det kostade – tid, pengar, bekvämlighet – men vi gjorde verkligen allt vi kunde för att hjälpa”?

Jag tror (eller vill i alla fall tro) att de flesta av oss vill gott, och att vi inser att vi kan hjälpa. Ett sätt att påverka våra politiker är att faktiskt tala om för dem vad vi tycker. I den här länken finns tips på hur du kan agera, t.ex. genom att maila till finansministern. Ja, jag fattar att hon inte personligen läser alla sådana mail som kommer in, men jag vill ändå tro att om många hör av sig med vad de tycker, så får regeringen i alla fall en hint om vad befolkningen tycker.

För inte är det väl så att det vi lär våra barn bara är stora, feta lögner? Att det som är stor och stark, den som har, den måste hjälpa och dela med sig.

För ett par månader sedan hade BVC-psykologen ett litet föredrag för vår föräldragrupp på BVC. Under temat “hur får man ihop vardagen och par-relationen?” delade hon ut två stycken “pärlor”, eller tips för att underlätta livet, som ju onekligen blir lite annorlunda så snart den där tredje lilla familjemedlemmen gjort entré. Vi har försökt leva efter de här tipsen, och tycker båda att livet flyter på lite smidigare, därför tänkte jag tipsa om dem här:

A. Dagliga gosestunder.
Dvs. se till att ha positiv kroppskontakt minst sådär 15 min varje dag. Förslagsvis direkt efter jobbet, när familjen samlas. Släng er på soffan i en hög, säg inte så mycket, men stäm av läget med varandra – är någon trött, glad, ledsen osv. Och bara mys.

B. Veckomöte eller familjeråd. Bestäm tid i förväg, så att det blir av. Gärna utan barn, så att man kan prata ostört. Större barn/tonåringar får/ska vara med. En är ordförande och ser till att det inte drar ut för mycket på tiden, en är sekreterare och antecknar. Gå alltid igenom följande punkter:

1. Säg positiva saker till varandra. Fritt från hjärtat, några saker som du gillar hos den andra. Egenskaper eller något särskilt hon/han gjort på sistone. Anteckna gärna, sådant är värt att spara.

2. Praktiskt: vem, vad, när, samt me-time, you-time, we-time. Här brukar vi börja med att gå igenom kommande vecka. Vad händer, vem har någon aktivitet någon dag eller kväll, har någon bjudit hem oss – vilken dag passar bäst? Allt skrivs in i vår gemensamma kalender. Sedan stämmer vi av om det är rimligt att hinna och orka med allt, behöver vi prioritera bort något, eller kan vi istället orka med mer – ska vi bjuda hem någon? Och till sist, behöver någon av oss egentid (me-time)? När får vi tid för varandra (we-time)?  Den här punkten har verkligen minskat vår stress och våra konflikter – vi får gemensam översikt över veckan, och jag, som ofta har all planering och kontrollbehov i huvudet, behöver inte bombardera Jon med allt detta varje eftermiddag när han kommer från jobbet.

3. Metodutveckling. Funkar/funkar inte. Här tar vi upp sådant som funkar bra, klappar oss själva på axeln och påminner varandra om att fortsätta med det. Och sådant som inte funkar pratar vi om varför det inte funkar, hur vi skulle önska att det var istället, och om vi kan ändra på något för att det ska funka. Ibland kan vi bara konstatera att något inte funkar, men att vi inte vet hur vi ska lösa det. Men det är faktiskt skönt att samla det till ett tillfälle – istället för att gnata på varandra hela veckan.

4. 5 min var, fritt prat. Den här punkten beskrev psykologen att den ena ska se på den andra med varm blick, som en ko ungefär och bara lyssna medan den andre berättar precis vad som helst. Efter fem minuter byter man. Allt det där som vi aldrig får prata till punkt om, eller bara låta orden flöda. För mig är det här den svåraste punkten. Jag tycker jag hinner säga det jag vill annars, och går inte och samlar på mig en massa osagda saker. Men jag tror att det är bra inför framtiden, då Algot börjar ta mer plats i våra samtal, och då det kanske finns fler i familjen.

5. Boka ny tid, helst barnfritt. Vi försöker ha våra möten när Algot somnat på kvällen, vilket funkar toppenbra ibland, när han somnat utan problem, innan nio. De kvällar när han skrikit ett par timmar, och äntligen somnar framåt tio är vi inte lika upplagda för möte, ibland kör vi på ändå, ibland skjuter vi upp det till nästa dag. Psykologen föreslog barnvakt så att man verkligen får sitta ostört, men det känns inte motiverat än så länge.

 

Hela veckan har gått i förkylningens tecken. Febern försvann efter bara någon dag, men vi fortsätter hosta. Algot är nästan frisk, vilket är skönt. Men han störs en del av min hosta, tittar frågande upp under amningen och vaknar när han precis somnat i min famn.

Och inte har vi haft tid att ligga på latsidan så värst många stunder den här veckan. På tisdag ska lägenheten fotograferas för annonsering och försäljning. Så nu har vi fixat och grejat så det är snart finare här än det varit på alla de nio år som gått sedan Jon köpte lägenheten. Igår ägnade vi hela dagen åt att rensa, putsa och ordna. En kompis kom och hjälpte oss några timmar, mycket tacksamt. Och en annan kompis kom och hämtade både soffan och köpmandisken – de flyttar till större lägenhet i helgen och behövde fylla ut med fler möbler. Så bra när saker kommer till användning och vi slapp köra iväg dem.

På kvällen gick vi en promenad på kyrkogården och tittade på alla tända ljus som blinkade i mörkret. Vi tände ett ljus i minneslunden och begrundade livet och döden. I min familj har vi alltid pratat om döden, som något naturligt, om än avlägset. Jag kan inte säga att jag är rädd för själva döden – hoppet om livet efter detta är större än rädslan. Men med åren har jag mer och mer börjat frukta att den ska komma “för tidigt”. Jag är så nyfiken på livet, vill så mycket mer än vad jag redan fått uppleva. Och sedan jag träffade Jon är livet ännu större och viktigare. Men sedan jag fick barn har en för tidig död på allvar blivit något som skrämmer, min eller deras – de som är min lilla familj. För hur ska de klara sig utan mig, eller jag utan dem? Hur går man igenom sådan sorg och smärta?

Så vi tänder vårt ljus, tacksamma för varje dag vi får ha varandra, och tänker på de som mist någon nära.

DSC_1848

Idag har vi helgat vilodagen. Vi gör vad vi kan för att få till en vilodag varje vecka. En dag då vi inte har några måsten, och en dag då vi tar tid för varandra och för Gud. Efter perioder i livet då stressen bränt oss trötta och sjuka, har det blivit en nödvändighet. Att ha en dag då vi hämtar kraft. Inte för att vi är värda det, eller för att vi varit extra duktiga och arbetsamma veckan innan. Utan för att orka med veckan som ligger framför.

Jon var i kyrkan på förmiddagen. Men jag hostar så mycket, så jag och lillen stannade hemma, slumrade på soffan en stund. När Jon kom hem åt vi lunch tillsammans i lugn och ro. Han hade köpt en bakelse på hemvägen, som vi delade på till efterrätt. Algot njuter av att få extra mycket tid i famnen, en dag när händerna får vila. Jag bäljar i mig ofantliga mängder honungsvatten, hostar och hostar, tittar på film och njuter av att livet är rätt bra ändå. Tacksam!