Förra helgen var mamma och pappa här och hälsade på. Så mysigt så. Vi fikade, åt gott, gick på  promenad i den vackra höststaden. Dessutom hjälpte de oss en hel massa. De pysslade om Algot, fixade med våra växter, snyggade till på balkongen, målade element och jag vet inte allt.

DSC_1737

De hade med sig presenter till Algot. Bäst av allt – åkpåsen som jag och mina syskon hade när vi var små. I röd manchester med rutigt flanellfoder. Den är lite solblekt, men mjuk och varm och skön. Perfekt nu när det börjar bli kallt. Vår lille kille växer snart ur liggdelen i vagnen, så nu har jag tagit bort den, och lagt fårskinnet och åkpåsen i sittdelen. För det börjar ju dessutom vara långtråkigt att bara ligga ner och inte se något, då och då vill lillen sitta upp och se sig omkring i världen.

Efter mycket velande, funderande och diskuterande bestämde vi oss för några veckor sedan för att vi ska flytta. Att bo på 50 kvm med vår nya lilla familjemedlem funkar, för all del, men vissa dagar känns det som att vi bara flyttar runt på alla saker för att få plats. Så i januari går flyttlasset, till Östra Grevie, en by ca tjugo minuter utanför Malmö, med några hundra invånare.

Här bor några vänner till oss, och vi kommer hyra en del av deras hus. Det ska bli så kul att flytta, att prova på att bo en bit utanför stan, att få lite större, att ha tillgång till trädgård och närhet till våra vänner. I december öppnar tågstation bara någon minuts promenad från “vårt” hus, så det blir enkelt att ta sig till och från Malmö och Lund.

Först ska vi dock försöka sälja vår lägenhet. Vi har haft mäklare här, och igår utnyttjade vi en av mäklarfirmans tjänster – homestyling inför fotografering och visning. Under knappt en timme hade vi en “konsult” här, som gick igenom hela vår lägenhet och sa “ta bort det, behåll det”. Det mesta var ganska självklart, men en del saker var väldigt skönt att få tips från proffsen (typ ska vi behålla flygeln och den stora bokhyllan – ja, tyckte han).

Några saker ska vi ta bort, för att få lite mer “luft i rummet”, t.ex ena soffan och köpmandisken. Så om någon är intresserad är det bara att komma och hämta (vi hade ändå tänkt byta ut dem när vi flyttar).

DSC_1831

DSC_1834

Japp, så nu har vi något att göra i helgen, för i början av veckan kommer fotografen.

I slutet av förra veckan blev Jon och Algot förkylda. Algot har hostat och hostat, framför allt på nätterna. Ett par dagar hade han lite feber. Vi har inte sovit så värst bra på nätterna och på dagarna har han varit gnällig och skrikit en del.

I söndags började jag känna av ont i halsen, och igår hade jag feber. Så nu försöker jag verkligen ta vara på det där rådet som alla ger: vila när bebisen vilar. Det är ju en ny erfarenhet att vara sjuk, men ändå behöva ta hand om någon annan. Igår när jag frös och svettades om vartannat, hade ont i kroppen, halsen, huvudet, kände mig alldeles matt och orkeslös, och Algot skrek och bara lugnade sig när jag gick runt och bar på honom (men det orkade jag bara göra några minuter). Då tyckte jag faktiskt lite synd om mig själv.

Men sedan kom Jon hem med choklad och glass, alvedon och näsdroppar. I natt har vi sovit lite bättre, och idag är vi åtminstone feberfria. Så förhoppningsvis är vi snart friska igen. Tills dess fortsätter jag vila när bebisen vilar, och mumsa choklad, glass och clementiner.

DSC_1810

DSC_1820

Last week our dear friends from South Africa came to visit. They are spending one month in Sweden and took a whole week of that to see us. When we left Margate, South Africa, by the end of November last year we didn´t know when (if ever) we would see them again. But less than one year later we did! In Sweden! Such joy!

We started off with two nights in Copenhagen, Denmark. Went by train over the bridge between the countries. We spent Saturday walking around seeing the beautiful city. On Sunday we had a nice, long breakfast before we took the train back to Sweden, bringing with us Danishes for the afternoon-“fika”.

IMG_5365

IMG_5387

The next couple of days we stayed at our place. On Tuesday we went, by car, to see the southern part of Sweden. It was raining a lot, all day. But we saw the old castle Glimminge hus, built in the 1500s. The old stone ship, Ale stenar, which was probbably placed there about 500 A.D. The very first time I met Jon was at an outing to this place, six years ago. And we haven’t been there since. At the southernmost tip of Sweden only one of us wanted to get out of the car, we were already so wet and cold.

IMG_5391  IMG_5413

IMG_5424

Wednesday to Friday we spent in the summer house in the forest. And our friends seemed to like it as much as we do. The quietness, the beautiful nature and peace. With time to just be and enjoy each others company, going for walks, playing games and rest.

DSC_1665

DSC_1672

DSC_1689

DSC_1700

From there we continued about 1,5 hours north. To a reunion for people who also have been doing volunteer work at Give a Child a Family, the organization we worked with in South Africa. It was so nice to meet people we spent so much time with there. And I also met some of the people who I met there in 2001.

This week was such a blessing, and we managed to squeeze quite a lot into it. We´re still a bit tired, but we have memories that will last a long time. Looking forward to see you guys again – soon I hope!

 

Ja, ork och koll på läget i tillvaron är verkligen färskvara. I början av veckan var jag pigg och glad, hade massor med energi. Bakade knäckebröd och picklade rödlök. Gosade med min sköna son, som tacksamt log på dagarna och sov på nätterna.

Fröknäcke

Fröknäcke

Sallad med picklad rödlök och mozarella

Sallad med picklad rödlök och mozarella

Var hemma hos svärföräldrarna och blev ompysslad med en massa mat, fika, och varma famnar för sonen. Fick en massa vackra äpplen.

DSC_1614

Sedan hade vi en kväll där Algot inte kom till ro och inte var nöjd. Gnäll gick över till skrik. Och vad vi än gjorde så fortsatte han att skrika. För trött för att lyckas samla sig så pass att han kunde lugna sig. Med ens rann all ork ut och försvann. Ett par timmars skrik är allt som behövs.

Vi sover helt okej på nätterna, om än upphackat på några tillfällen. Och igår tog vi det lugnt nästan hela dagen. Ett dop i badbaljan bidrog också till en relativt lugn kväll. Så nu börjar orken återkomma.

Nu ser vi fram emot besök av kära vänner från Sydafrika, som kommer hit i eftermiddag och stannar hos oss i en vecka. Ska bli så kul att få träffas och att få visa dem vårt vackra land!

Mina små odlingar på balkongen börjar ge sig. Och även om vi har långt kvar till att bli självförsörjande på grönsaker och örter så måste jag säga att jag är riktigt nöjd. Jag kunde ingenting från början. Jag köpte 9 påsar med olika fröer, lite blomjord, några krukor och en vattenspruta. Jag har vattnat nästan varje dag och gjort ett par omplanteringar. De fick stå inne alldeles för länge innan jag kunde flytta ut dem, och de trivdes uppenbarligen inte alls i nord-nord-väst-läge. Men ändå…

Men ändå har vi fått omkring ett dussin sockerärtor, flera knippen persilja, ganska mycket gräslök (tanig och spretig, men god). Och sent omsider, sisådär ett tjog tomater. Men när de väl kom var det för kallt på balkongen, så de mognade inte.

På prov la jag ett par stycken i sydvästfönstret, där solen ligger på en stor del av dagen. Efter ett par veckor så där mognade den ena. Den delade vi på till kvällsmaten häromdagen. Alltså, oj, så mycket smak, trots allt! Så nu har jag plockat av de som är större än en ärta och lagt i fönstret. Så kanske, kanske får vi äta lite fler egna tomater innan vintern är här.

DSC_1580

DSC_1579

Älskade lilla barn. I drygt hundra dagar har du varit hos oss nu.

Du har vänt upp och ner på vårt liv, det kommer aldrig mer bli sig likt.
Dina små mjuka händer har mitt hjärta i ett fast grepp, som samtidigt får det att stanna och att sprängas av alla känslor. Ditt leende får mig att smälta. Ditt fridfulla ansikte när du sover gör mig obeskrivligt lycklig.
Du har förvandlat mig till en lejoninna, med alla sinnen på helspänn för att bekämpa alla faror som hotar. Jag skulle göra vad som helst för dig. När vi möter hundar på våra promenader kommer jag på mig själv med att vara redo att kasta mig emellan, om de skulle anfalla dig. När någon annan håller dig i famnen undrar jag om de verkligen vet vad de gör, tänk om de tappar dig.
Så många gånger som jag tagit hand om andra barn och tänkt att om de skriker lite är det ju inte hela världen. Men när du skriker så känner jag det i hela kroppen.
Jag som alltid haft svårt att somna, som vänt och vridit på mig för att hitta det mest bekväma sättet att sova. Nu sover jag bäst blixt stilla, i någon slags S-formation, som omsluter dig, där du ligger tätt intill mig.
På nätterna vaknar jag strax innan du börjar visa att du behöver äta.
Vi lever i en symbios, där du, på ett uppenbart sätt, behöver mig. Men där jag också behöver dig. De få gånger jag varit ifrån dig har jag suttit som på nålar i en andlös oro och bara undrat hur du har det.
Du är så efterlängtad och älskad – bara för att du är du.
Älskade, vackra, dyrbara lilla barn. I drygt hundra dagar har du varit hos oss nu.

DSC_1568