Igår var jag och Algot på stan och fixade några ärenden. Trots att han ihärdigt vägrade att sova under hela turen så gick det riktigt bra och jag fick nästan allt gjort som jag hade planerat. När sonen var alldeles ny vågade jag knappt gå ut med honom – tänk om han skulle börja skrika och vilja äta, man kan ju inte amma var som helst. Nu vet jag på ett ungefär hur länge han klarar sig mellan målen, och har i alla fall inte hjärtklappning och andan i halsen när vi går ut. Även om jag oftast är genomsvett innan vi kommer hem igen. Och det går att amma på stan.

Jag hade tänkt köpa något till mig själv, för just nu har jag bara en handfull plagg som går att amma i och samtidigt se någorlunda anständig ut i. Men med en missnöjd bebis i vagnen hade jag inte riktigt ro till det.

Däremot inhandlades tre andra saker. En ram att sätta fotot där min son vilar på sin fars arm – då var han bara några veckor gammal, nu får han inte alls plats sådär längre. En anteckningsbok för att skriva upp minnen och hälsningar till Algot. Och en fylla-i-bok över bebisens första år.

DSC_1587

I den sistnämnda boken kan vi idag fylla i att han kan vända sig från mage till rygg! Han har varit på gång några dagar, om han legat i lite lutning och fått lite hjälp. Men idag gjorde han det utan hjälp, när han låg på en filt på golvet på förmiddagen. Och när han väl fattat hur han skulle göra så var det visst inte så svårt, för han har gjort om det minst tio gånger under dagen.

Det är så stort och häftigt att få följa min sons utveckling, att få vara delaktig i hans liv och upplevelser. Jag njuter verkligen av den här tiden, den går alldeles för fort bara!

Jag har inte kommit mig för att baka matbröd sedan Algot föddes. Eftersom vi inte har någon riktig ordning på när, hur ofta och hur länge han äter eller sover är det lite svårt att planera in saker som måste ske en viss tidpunkt. Så för ett par veckor sedan startade jag en surdegsgrund. Surdeg ska ju ofta jäsa flera timmar, så även om jag skulle vara upptagen när jästiden är slut så tänkte jag att jag har lite marginal. Till skillnad från deg med jäst i, som oftast bara ska jäsa någon halvtimme eller så.

Surdegsgrund

Surdegsgrund

Jag bakade med surdeg för några år sedan, det kräver lite planering, men är rätt kul, att få degen att jäsa med bara vatten och mjöl som stått ett tag.

Förra veckan var det så dags att baka det första brödet. Timmarna gick, men degen jäste inte. Framåt kvällen gav jag upp, och slängde bort alltihopa. Trött och besviken, jag hade sett fram emot hembakt – man tröttnar ju på köpebröd i längden.

DSC_1552

Igår gjorde jag ett nytt försök. Med jäst den här gången. Nu hade jag hittat ett recept på ett bröd som skulle jäsa en timme, i brödformen, och som dessutom inte behövde knådas. Så igår fick vi äntligen äta färskt, ljummet bröd, med smör, ost och hemgjord marmelad som vi fått av en vän.

DSC_1556

DSC_1559

DSC_1564

DSC_1565

I fredags tog Algot och jag tåget ända upp till Örebro. Jon skulle till Stockholm med jobbet, så istället för att sitta ensamma passade vi på. Och vilken glädje att vi åkte just då. För just i fredags passade min systerdotter på att komma till världen, några dagar tidigare än beräknat.

DSC_1498

Så helgen blev inte riktigt som planerat, men så fantastiskt att få träffa lilla Juni när hon bara var någon dag gammal. Så fin och liten. Algot väger numera drygt 7 kg, och var därmed ungefär dubbelt så stor som sin lilla kusin. Det går så fort och jag hade redan glömt hur det känns att hålla en sådan liten, ny människa i sina armar.

IMG-20150921-WA0011

Vi har också hunnit med att träffa både Algots och mina kusiner, mostrar, mor- och farföräldrar och några vänner. Och såklart blivit ompysslade av mina föräldrar, ätit och fikat gott dagarna i ända.

DSC_1463

DSC_1507

Här nere i Skåne är det många som säger att de tycker Algot är så lik sin far. Jag trodde kanske att någon som känner mig väl, och som känt mig sen jag var liten skulle tycka att min son är åtminstone lite lik mig. Men nej, “pappa upp i dagen” och “mini-Jon” var kommentarerna även där.

Han lyckades i alla fall charma de flesta med sina söta leenden och sitt jollrande. Och både på resan upp och på vägen ner igår skötte han sig exemplariskt, sov nästan hela vägen, och var lugn och nöjd de korta stunder han var vaken. Så nog är han mammas kille, ändå.

Ljuvliga höst! Idag har jag fyllt köket med den tunga, söta doften av äpplen.

DSC_1453

Vi fick fler äpplen av mina svärföräldrar. Så jag kokade äpplemos av dem.

DSC_1451

Bara att skala, kärna ur, skiva ner i en stor gryta med lite vatten och askorbinsyra (så att de inte blir bruna).

DSC_1456

Koka tills de blir mjuka. Mosa lite med stavmixern. Socker efter behag. Klart! En burk gav vi till grannarna. En stoppade vi i kylen. Och tre platta påsar ligger nu i frysen, i väntan på vinterns havregrynsgröt och pannkakor. Inga konstiga tillsatser och bara några matskedar socker på nästan tre kilo äpplen. Det låter väl finfint.

DSC_1462

Den gångna helgen tillbringade vi i stugan på landet. Suset av den småländska skogen, råmande kor och en och annan traktor. Klar höstluft, doften av skog och smaken av äpplekaka, med äpplen från svärföräldrarnas trädgård.

DSC_1401

DSC_1406

DSC_1407

DSC_1409

Medan maken roar sig med gräsklippning tar jag en promenad och sonen somnar i vagnen.
Lugnet och friden här är påtaglig. Vi vaknar av tystnaden och känner oss utsövda, trots flera vakna stunder mitt i natten.

DSC_1394

DSC_1395

DSC_1399

Björkarna börjar skifta färg, luften är behaglig, inte varm och inte kall. Jag älskar övergången till en ny årstid. Känslan av förväntan. Den annorlunda luften, de nya dofterna. Förändringen i naturen är så vacker!

I skymningen ger vi oss ut i bilen på småvägar, genom skog och förbi öppna fält. Ser arton rådjur, en hare, tre katter och några fåglar. Sömniga, men lite besvikna att vi inte såg några älgar, återvänder vi hem.

DSC_1431

Vi tar med sonen på hans första båttur, ut på den lilla sjön. Jag inser än en gång att jag är en orolig hönsmamma. Håller ett krampaktigt tag om min lilla skatt, livrädd att han ska trilla i det kalla vattnet – inget ont får hända honom! Kan samtidigt inte låta bli att tänka på alla föräldrar som inte ser någon annan utväg än att ta med sina barn över Medelhavet. Hur klarar man av att välja mellan så farliga och riskfyllda alternativ för sina barn? Hur orkar man fortsätta om man sett sitt barn försvinna i vågorna?

Tackar Gud när vi står på torra land igen. Torra och säkra, i varma kläder och trygga flytvästar.

Så tacksam för den lilla bit av paradiset som den här platsen är för mig och min älskade lilla familj!

DSC_1423

Den senaste tiden har nyheter i olika medier fyllts av rubriker och inslag om den så kallade “flyktingkrisen”. Världen står i brand, och enligt vissa medier har inte så här många människor varit på flykt idag sedan andra världskriget. Kriget i Syrien har pågått i flera år, jag hörde siffror som sa att uppåt 300 000 människor dödats. 300 000!! Det är lika många som bor i hela Malmö. Flera miljoner människor är på flykt, bara därifrån. Alldeles vanliga barn, kvinnor och män, som flyr för sina liv.

När jag jobbade i Rosengård träffade jag flera familjer som kommit hit från Syrien. Gemensamt för dem (förutom att de var barnfamiljer, som kämpade på för att få ihop vardagstillvaron med småbarn) var att de ständigt oroade sig för släkt, familj och vänner som fortfarande var kvar i Syrien, de hade nära familjemedlemmar som dödats och de ville bara leva i fred och frihet med sina barn. En mamma sa till mig att hon ville inte prata om kriget, för hon ville inte ställas inför frågan vilken sida hon stod på, för “jag bryr mig inte de olika sidorna, jag vill bara ha fred”.

I media framställs de här människorna sällan som människor. De är flyktingar, migranter, döda. Jag tror att detta avhumaniserar dem, så att vi lättare ska kunna strunta i vad som händer. Vi kan inte hjälpa alla, nej så klart, det kan ingen. Men när människor söker hjälp och vår (Europas) reaktion är att bygga högre stängsel, stänga gränserna, stänga öron, ögon och hjärtan, då skäms jag!

Jag började skriva på det här inlägget för en vecka sedan, men hittade inte orden för att komma vidare. Sedan dess har internet fyllts av bilder på barn som drunknat under flykten, på människor som tvingats sova på tågstationer i flera dygn för att de inte tillåtits komma vidare, på taggtrådsstängsel för att stänga människor i nöd ute. Men den senaste veckan har också allt fler höjt rösten, människor som, precis som jag, fått nog. Vi är många som inte står bakom beslut om stängda gränser.

För det första, det borde vara självklart att hjälpa de som behöver hjälp, vi lever faktiskt i överflöd, och det är en mänsklig rättighet att söka asyl. För det andra, det är bara en bråkdel av alla som flyr som ens försöker ta sig hit, de allra flesta flyr inom sitt land eller till grannländer. För det tredje (ett citat som cirkulerat på Facebook några dagar) “you have to understand that no one puts their children in a boat, unless the water is safer than the land”. Vi, alla människor, vill våra barns bästa.

Jag kan inte med ord beskriva hur jag skäms över att vara europé, om det innebär att vi stänger gränserna för människor i nöd! Ja, människor,  inte migranter, flyktingar eller kvoter och siffror, utan människor, som du och jag. Tänk dig att det var du som kämpade där i vattnet, med ditt barn i dina armar. Hon är precis som du. Hon skulle kunna vara du!

 

The past few weeks news in various media has been filled with headlines and reports about the so-called “refugee crisis”. The world is on fire, and according to some media there have not been this many people on the run since World War II. The war in Syria has been going on for several years, I heard figures that said that up to 300 000 people have been killed. 300 000 !! That´s the number of people living in Malmö. Several million people are on the run, only from Syria. Just ordinary children, women and men, who are fleeing for their lives.

When I worked in Rosengård, I met several families who arrived from Syria. What they had in common (except that they were families with children, who fought to get everyday life work) was that they were constantly worried about their relatives, family and friends who were still in Syria, they had close family members who have been killed and they just wanted to live in peace and freedom with their children. One mother told me that she would not talk about the war, because she did not want to be faced with the question which side she was on, because “I do not care about the different sides, I just want peace.”

In the media made these people are not talked about as people. They are refugees, migrants, dead. I think this dehumanizes them, so that we can more easily ignore what is happening. We can not help everyone, no of course, no one can. But when people seek help, and our (Europe’s) reaction is to build higher fences, close the borders, close the ears, eyes and hearts, then I am ashamed!

I started writing this a week ago, but did not find the words to continue. Since then, the internet has been filled with images of children who drowned during the escape, people forced to sleep in train stations for several days because they are not allowed to continue, barbed wire fence to stop people in need from coming in. But the past week there has also been more and more raised voices, people who, like me, have had enough. We are many who do not support the decisions of closed borders.

Firstly, it should be obvious to help those who need help, we are actually living in abundance, and it is a human right to seek asylum. Secondly, it is only a fraction of those fleeing that try to get here, most people flee in their country or to neighboring countries. Thirdly (a quote that circulated on Facebook for a few days) “You have to understand that no one puts their children into a boat, unless the water is safer than the land”. We, all human beings, want our children´s best.

I can not describe in words how ashamed I feel to be European, if it means that we close our borders to people in need! Yes, people, not migrants, refugees or quotas and numbers, they are human beings, like you and me. Imagine it was you who fought there in the water, with your baby in your arms. She is just like you. She could be you!

Det är inte ofta jag har händerna fria, på dagarna sover sonen bäst i famnen. Så därför har det tagit rätt många veckor att få till den här barnvagnsmobilen med tre virkade elefanter. Men nu är den klar, och lillen, som börjar tröttna på att bara titta på de grå solarna på insidan av barnvagnen, verkar gilla att ha något nytt, och lite färggladare, att titta på.

DSC_1328

DSC_1352

Mönstret är ett av alla gratismönster man kan hitta på internet, och finns här. Det finns ju hur mycket inspiration som helst på bloggar och hemsidor, det gillar jag.

De senaste dagarna har vi tagit det extra lugnt, eftersom Algot fått sitt livs första förkylning. Han är ganska pigg ändå, men snorar och nyser en hel del. Den här förmiddagen tillbringar vi därför på soffan och lyssnar på åskan som mullrar utanför.