Människokroppen är ju bra häftig ändå! De sista två månaderna av graviditeten hade jag ont i ryggen och fogarna så fort jag gick några steg. Mot slutet klarade jag knappt att gå ut till bilen. Men redan några dagar efter förlossningen började det kännas bättre. Efter ett par veckor tog jag min första längre promenad, ett par kilometer. Visst kändes det lite, men inte alls som tidigare. Nu går jag långa promenader, upp till två timmar, i stort sett varenda dag. Och jag njuter så av det!

DSC_1239

Både av att kroppen är på väg att återhämta sig efter den stora påfrestning som en graviditet och förlossning är, och av att jag här i Sverige kan röra mig i stort sett obehindrat, var som helst.

När vi bodde i Sydafrika lärde vi oss snabbt att det inte var tryggt att gå överallt. Vissa områden var särskilt osäkra, att gå ensam som kvinna var i det närmaste otänkbart. Så nu njuter jag dubbelt av friheten i att kunna vara ute och promenera.

Algot sover för det mesta gott i vagnen, men allt oftare ligger han vaken och tittar sig omkring. Stora nyfikna ögon suger in allt i omgivningen. Malmö ska ju vara “parkernas stad”, men tyvärr är det dåligt med grönområden i närheten av vårt hus. Mitt bästa promenadområde är därför den stora kyrkogården som ligger några minuters promenad från oss. Här finns en fantastiskt vacker allé. Och trots att man kan höra bruset från trafiken, så är det ett helt annat lugn här än på gatorna.

DSC_1215

 

En stor del av den gångna veckan har ägnats åt bakning. Jon fyllde nämligen år igår och vi hade en del av familjen här på kalas igår eftermiddag. Han gillar fika och jag gillar att baka. Fin kombination. Eftersom han är laktosintolerant kan han sällan äta tårtor och annat gott. Därför känns det extra roligt att få förbereda kalasfika till honom med bara laktosfria godsaker.

Med en bebis att ta hand om fick jag sprida ut bakningen lite, istället för att göra flera saker samma dag, som jag brukar. Men med lite planering och bidrag från min svärmor, svägerska och Jons systerson fick vi ihop ett rejält fikabord. Och i det fina vädret kunde vi vara ute på gården.

DSC_1304

Min svärmor gjorde två nöttårtor och i fredags skulle jag göra en gräddtårta. Eftersom vi skulle bli närmare 20 personer funderade jag på om jag skulle göra en eller två tårtor, Kom fram till att en och en halv sats i min stora form nog skulle bli bra. Men när jag tog ut den ur ugnen var den jättetunn. Den skulle absolut inte gå att dela i tre delar, möjligen i två. Så jag gjorde en till, på en sats i en vanlig form. Som blev lika tunn. Jaha, det var bara att lägga tårta på tårta och göra en enorm gräddtårta, på två och en halv sats istället för en och en halv.

Idag efter kyrkan åkte vi en stund till stranden. Men det var för blåsigt för vår smak, så vi åkte snart hem och bjöd våra grannar på resterna av gräddtårtan.

Solhatt

Solhatt

I lördags blev Algot två månader! Helt galet vad fort tiden har gått! Jag sörjer redan nu över att bebistiden springer ifrån mig så fort. Samtidigt ser jag så mycket fram emot att få se min son växa, utvecklas och upptäcka världen.

DSC_1196

Under de här två månaderna har Algot fördubblat sin vikt och väger numera ca 6 kg, han har vuxit ur två kläd- och blöjstorlekar. Han har börjat intressera sig för omvärlden och blir allt oftare så distraherad av t.ex. ljuset som kommer in genom fönstret att han glömmer bort att äta. Han klarar att lyfta huvudet när han ligger på magen eller när jag håller honom i famnen. Han ler allt oftare, minst någon gång varje dag, och får mitt hjärta att smälta. Han tar all vår energi och all vår tid. Han är alldeles underbar och jag är så otroligt glad och tacksam att han finns!

Begreppet “egentid” diskuteras då och då, framför allt när det gäller småbarnsföräldrar. Huruvida det är ett påhittat behov, specifikt för vår individualistiska kultur finns det säkert många åsikter om. För min egen del kan jag inte säga att jag upplever något större behov av tid för mig själv, det känns snarare främmande att lämna ifrån mig mitt barn än så länge. Kanske beroende på att han ammar dygnet runt, och att rutiner inte riktigt satt sig än, så jag vet aldrig om han vill äta igen om 20 minuter eller om fyra timmar. Däremot är det skönt att ha armarna fria ibland. På dagarna är Algot sällan nöjd några längre stunder om han inte får vara i famnen. Väldigt mysigt! Men ibland blir jag lite rastlös. Och att få gå på toa utan en bebis i famnen känns redan som en lyx.

Favoritpositionen

Favoritpositionen

I lördags lämnade jag i alla fall huset utan Algot, för första gången sedan han föddes. Jon stannade hemma med sonen, medan jag var borta drygt en timme. Vad jag ägnade denna dyrbara egentid åt? Jag tog bilen till Willys och storhandlade!

En av de mer minnesvärda tillfällena under vår vistelse i mina hemtrakter i juli, var när jag fick lägga mitt barn i armarna på min mormor och min farmor. Nu närmar de sig 90 år och jag är så tacksam att jag fortfarande har dem och morfar kvar i livet.

Hittade det här gamla fotot hemma hos mamma och pappa.

1981

1981

Jag som nyfödd, min mamma, mormor och gammelmormor Anna. Nu har en generation gått och vi tog ett nytt foto med fyra generationer.

2015

2015

Jag och mamma, mormor, morfar och Algot.

Mina mor- och farföräldrar har alltid haft så mycket tid för oss. Vi älskade att hälsa på hos dem när vi var små, särskilt när vi fick sova över där, utan mamma och pappa. Det bästa var när de berättade om hur det var när de var små, eller sagor som de kunde och inte behövde läsa innantill.

Jag hoppas såklart att jag får ha dem kvar länge än, så att min son får lära känna dem. Men ännu mer hoppas jag att han ska få en lika fin och nära relation till sina mor- och farföräldrar som jag har till mina.

 

One of the more rememberable things about our visit to my hometown in July, was when I got to put my child in the arms of my grandparents. They are almost 90 years old now and I’m so grateful they are still around.

I found the old photo of me as a baby, with my mom, grandmother and great grandmother Anna. And now we got the chance to take a new photo of four generations.

My grandparents have always had so much time for us. We loved to visit them when we were kids, especially when we got to sleep over, without mom and dad. The best thing was when they told us what it was like when they grew up, or told us stories that they new by heart.

I hope they will still be around much longer, so my son can get to know them. But even more I hope that he will have such a nice and close relationship to his grandparents as I have to mine.

 

Vi har haft besök igen, av kära vänner från Örebro. Vi vet ju själva att det är en lång väg att åka, så vi uppskattar lite extra när någon gör sig omaket att komma hit. Idag åkte vi, tillsammans med gemensamma vänner som bor här i Malmö, till stranden och tillbringade hela eftermiddagen och kvällen där. En alldeles perfekt dag, strålande sol och precis lagom varmt i skuggan, med sköna vindar som fläktade. Väldigt skönt när man sitter med en varm bebis i famnen nästan hela dagen.

Jag är så tacksam för de här vännerna. Vänner som jag haft i 10-15 år nu. Som jag blivit vuxen tillsammans med. Som delat glädjeämnen och tunga perioder med mig. Som upplåtit gästrum och bäddsoffor åt mig i tid och otid. Som lyssnat, stöttat och tröstat när livet varit tungt. Som peppat, hejat och glatts när jag varit på rätt väg.

När vi satt där på våra brokiga filtar och åt kvällsmat tillsammans, med män och barn, barnvagnar och blöta badkläder huller om buller omkring oss, kom jag och tänka på hur livet var när vi lärde känna varandra. Då var vi i 20-årsåldern och singlar. Vi hade all tid i världen och kunde prata halva natten. Nu är vi en bit förbi 30, med egna små familjer, med allt vad det innebär. Ständigt avbrutna i samtalen, och det kan gå veckovis utan att vi hinner höra av varandra.

Men vid det här laget känner vi varandra så bra, så vi vet ändå var vi har varandra. Några lösryckta meningar här och där, medan barnen kräver sitt, och det känns ändå som att vi har full koll på varandra.

Kära vänner, jag är så glad att jag har er, och för att vi delat livet så länge och vet så mycket om varandra!

DSC_1177