Idag gjorde jag färdigt den lilla koftan som jag stickat på under min sjukskrivning. Garnet är ekologisk bomull från Stoff&Stil, och knapparna är hopplockade från Algots farmors knappburk.

Målet var att den skulle vara klar tills bebisen föddes, och att han kanske kunde ha den på sig när vi åkte hem från sjukhuset. Men eftersom han kom lite tidigare än vi tänkt blev det inte så. Dessutom är han fortfarande ganska liten, så vi får vänta på att han växer i nyföddstorleken innan han kan ha den på sig.

DSC_0971

Today I finished the little cardigan I have been knitting since I stopped working. Tha yarn is organic cotton from the shop Stoff&Stil, and the buttons I found in Algot´s grandmother´s button box.

My goal was to finish it before the baby was born, and maybe he could wear it when we left the hospital. But because he was born a bit early it didn´t turn out that way. Also he is still quite small, so we´ll have to wait for him to grow into the newborn size before he can wear it.

I måndags, 15 juni kl. 12.25 föddes vår lille son, Algot Gunnar Leopold Ragnemyr. Han vägde 2970 gram och var 50 cm lång. Eftersom han är fyra veckor tidig blev vi kvar på BB några dagar. Dessutom fick han gulsot efter ett par dagar (det är väldigt vanligt hos för tidigt födda), vilket förlängde sjukhusvistelsen ytterligare. Igår fick vi äntligen komma hem, men ska tillbaka för nya prover idag. Vi hoppas att allt är bra, så att vi får komma hem direkt igen.

Vi är fantastiskt glada över världens finaste lilla pojke! Samtidigt är vi överrumplade, att han redan kommit, det skulle ju vara flera veckor kvar.

Att han är så liten gör att han inte riktigt orkat komma igång med amningen, så vi matar till extra mat när han ammat, och vi måste oftast väcka honom för att han ska äta tillräckligt ofta. Men vi tror och hoppas att han snart växer till sig lite mer.

IMG_4727

 

On Monday 15 June, at 12.25 our son, Algot Gunnar Leopold Ragnemyr, was born. He weighed 2970 grams and was 50 cm. Because he is four weeks early we had to stay a few days at the hospital. After a few days he got jaundice (very common in premature babies), and we had to stay even longer. Yesterday we finally got to go home, but we´re going back for more blood tests today. We hope everything will be fine, so we can go straight back home again.

We are so incredibly happy over the most beautiful little boy in the world! At the same time we´re taken by surprise that he´s already here, he wasn´t supposed to come for another few weeks.

Being so small he hasn´t been able to breastfeed properly, so we feed him extra food after breastfeeding, and we have to wake him up to make sure he eats often enough. But we believe and hope that he will soon grow and become stronger.

I många, långa perioder av mitt liv har jag skrivit dagbok. Tyvärr har jag kommit av mig de sista månaderna, och skriver nästan bara här. Men när jag tittar tillbaka i mina gamla dagböcker förundras jag ofta över hur många av de händelser jag skrivit ner, som jag faktiskt kommer ihåg. Med tiden har det fått mig att i mitt dagboksskrivande försöka plocka ut det som var speciellt med just den här dagen. För nästan varje dag har något som skiljer den från alla andra dagar. Ibland är det roliga, stora händelser, ibland jobbiga eller vardagliga händelser.

Jag har också ganska lätt att komma ihåg datum för de där lite större händelserna, som födelsedagar eller årsdagar av olika slag. Ofta kan jag komma på när jag ser dagens datum att “idag för så och så många år sedan hände det här”. Häromdagen upptäckte jag att det var en sådan dag. Och att det dessutom var “jämna år” sedan två viktiga avstamp i mitt liv.

Den 9 juni 2000, dvs för femton år sedan, tog jag studenten. En händelse som då var en av de större i mitt liv, på tröskeln till vuxenlivet och självständigheten. Tänk om jag vetat hur mycket bättre livet skulle bli efter denna dag, då hade jag, om möjligt, varit ännu gladare. Under min skoltid var jag en ganska osäker tjej, med dåligt självförtroende. Men åren och upplevelserna efteråt gav mig möjligheter och verktyg att ändra på det. Och jag är så tacksam till Gud för att jag fick lära mig att älska mig själv, och att jag inte alls är samma människa som jag var då.

9 juni 2000

9 juni 2000

Den 9 juni 2005, dvs för tio år sedan, tog jag examen från sjuksköterskeutbildningen. Ännu en stor händelse. Åren som gått sedan studenten hade, som sagt, förändrat mig. Men det var rätt läskigt att på allvar ställas inför det ansvar som ett yrke innebar. Jag minns också att jag innan juni månad var slut hade rotfyllt en tand och fått bältros – jag kände mig så gammal som drabbades av sådana åkommor!

9 juni 2005

9 juni 2005

Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, det är verkligen fantastiskt roligt, spännande och utmanande att vara sjuksköterska. Och jag är så glad att jag fått möjligheten att använda mina yrkeskunskaper på flera platser, både i Sverige och Sydafrika. Men det finns fortfarande andra yrken som jag tycker verkar väldigt roliga, så vi får väl se om jag sadlar om någon gång i framtiden.

Den 9 juni 2015, i år hände väl inget särskilt. Tänkte jag när jag först började skriva detta. Men visst är det något särskilt att vara gravid i vecka 35, med bara ungefär en månad kvar tills jag blir mamma för första gången. Och just den här dagen lyckades jag också parkera så klantigt, när jag skulle till sjukgymnasten, så att jag fick parkeringsböter.

9 juni 2015

9 juni 2015

Jag var lite försenad och stressad, och hittade en parkeringsplats på gatan utanför. Och jag hade så ont i fogarna och ville inte gå alltför långt. Jag tänkte tanken “undrar om det här är för nära övergångsstället (jag måste verkligen läsa på körkortsteorin om sådana saker, nu när vi har bil)”, men slog bort tanken (den där magkänslan ska man ju lita på). Och när jag kom ut satt en lapp på rutan som talade om att det kostade 1000 kr att stå där. Jaha ja. Det sänkte verkligen stämningen på min dag. Men sen tänkte jag att det här är andra gången jag får böter sedan jag tog körkort för drygt 15 år sedan. För kanske 7-8 år sedan fick jag en parkeringsböter på 600 kr. Så 1600 kr i böter på 15 år, det är inte mycket per år. Och gör man inte fler och större fel än så får man väl vara ganska nöjd. I den här takten begår jag nästa stora misstag i trafiken framåt 2023 så där, och får kanske en bot på 1500 kr. Men jag ska göra mitt bästa för att undvika det!

Igår var jag på förlossningen i tre timmar. Det planerade besöket för att försöka vända vår lilla bebis tog sin lilla tid, men verkar ha varit värt besväret. Jon hade inte möjlighet att följa med mig, men en god vän erbjöd sig att följa med. Och det var riktigt skönt att ha någon med mig, inte minst med tanke på att hon är barnmorska och kunde förklara en massa saker för mig i förväg.

Själva vändingen tog bara ungefär tio minuter, men med alla förberedelser och kontroller både innan och efter tog det alltså tre timmar. Jag fick Bricanyl intravenöst för att musklerna i livmodern skulle vara avslappnade och inte spänna sig i sammandragningar och motverka läkarens påverkan utifrån. Bricanyl gör att man får hjärtklappning och känner sig andfådd och stressad i andningen, ganska obehagliga känslor. Min uppgift var att göra mitt bästa att slappna av i hela kroppen och andas djupa andetag, medan två läkare tryckte, pressade och klämde på min stora mage, för att förmå den lilla bebisen där inne att vända runt så att huvudet kommer neråt.

Inte nog med att jag lyckades andas lugnt (nåja, med Bricanyl i kroppen och hela obehaget av vändning flåsade jag nog på ganska bra) och vara avslappnad nästan hela tiden. Dessutom lyckades de faktiskt vända bebisen upp och ner (dvs. så som den ska ligga vid det här laget). Till att börja med låg den dock dubbelvikt, med både huvudet och fötterna neråt – bebisar är verkligen viga! Dessutom såg de på ultraljudskontrollen efteråt att navesträngen lagt sig nedanför bebisens huvud, i vägen för “utgången”. Och så kan man inte ha det bebisen ska födas vaginalt. Omkring en halvtimma senare gjorde de en ny koll och då verkade navelsträngen ha glidit åt sidan och inte ligga i vägen längre.

Om en vecka ska jag dit igen för att kontrollera att bebisen ligger kvar med huvudet nedåt och att navelsträngen inte ligger i vägen.

Trots att det var en ganska tuff upplevelse – jag var alldeles slut efteråt – så är jag väldigt glad och tacksam för den! Dels att det gick bra, så klart, vilket bönesvar (tack alla som bett för oss!). Och dels för att det lyfte mitt självförtroende inför förlossningen en massa. Bara att få vara på förlossningsavdelningen några timmar, få träffa helt fantastiska, trevliga och kompetenta barnmorskor och läkare, se lokalerna, få sjukhusskjorta, infart och id-band (dvs. känna på hur det är att vara patient istället för personal). Nu vet jag lite mer om det, och det känns skönt.

Men framför allt tror jag att känslan av att jag verkligen klarade av att fokusera på att andas och slappna av, trots smärta och obehag som jag inte hade någon kontroll över, gjorde att jag någonstans fattade att min kropp kommer att klara av en förlossning. Jag fattar så klart att ett vändningsförsök på tio minuter inte går att jämföra med en hel förlossning, varken tidsmässigt eller smärtmässigt. Men hela upplevelsen gav mig ett lugn i en situation som var obehaglig och utanför min kontroll. Och på något sätt, som jag inte riktigt kan beskriva, så lyfte det min självkänsla på ett sätt som jag verkligen behöver för det som ligger framför!

 

Yesterday I was at the delivery ward for three hours. The planned visit to try to turn our little baby around took some time, but seems to have been worth the trouble. It wasn´t possible for Jon to come with me, but a dear friend of mine offered to come with me. And I´m so glad she did, not the least considering she is a midwife and could explain a lot of things in advance.

The actual turnaround of the baby only took about ten minutes, but with all the preparations and controls before and after it took three hours all together. They gave me intravenous Terbutaline to relax the muscles of my uterus, so I wouldn´t get contractions that would work against the doctors impact from the outside. Terbutaline also gives palpitations and makes you breath fast, quite unpleasant feelings. My task was to do my best to relax my whole body and breath deep breaths, while two doctors pressed, squeezed and pushed on my big stomach, to make the little baby inside turn around with the head down.

Not only did I manage to breath calmly (well, with the Terbutaline and the unpleasent feeling of the whole turning I probably huffed and puffed pretty good) and be relaxed almost the entire time. But also  they actually did manage to turn the baby upside down (that is, as it is supposed to be positioned by now). To start with it was lying doubled, with both head and feet down – babies really are agile! They also saw on the ultrasound check afterwards that the umbilical cord had ended up beneath the baby´s head, in the way of the “exit”. And that will not work during a vaginal delivery. About half an hour later the did another check, and by then the umbilical cord seemed to have moved aside, not lying in the way anymore.

Next week I´m going there again to check that the baby hasn´t turned around back again, and that the umbilical cord is not in the way for the head.

Even though this was a rather tough experience – I was so tired afterwards – I´m actually very happy and thankful for it! Partly because the attempt to turn the baby around was successful, such an answer to prayers (thank you, all of you who prayed for us!). And partly because it lifted my confidence regarding the delivery a whole lot. Just having the opportunity to stay at the delivery ward for a few hours, to meet amazing, nice and competent midwives and doctors, to see the place, be dressed in hospital clothes, get an iv and id-bracelet (to get the feeling of being the patient and not the nurse). Now I know a little bit more about it, and that´s a good feeling.

But above all I think that the feeling of being able to focus on my breathing and to relax, in spite of the pain and discomfort that I didn´t have any control over, made me realize somehow, that my body is able to cope with the delivery. I understand, of course, that turning around a baby for ten minutes is nothing at all like a delivery, neither concerning the time nor the pain. But this experience gave me a calmness in a situation that was unpleasant and out of my control. And somehow, I can´t really describe it, it lifted my self confidence in a way I know a need for what lies ahead!

När man berättar offentligt om saker man gör, är det väldigt lätt att bara berätta om sådant man kan, sådant som lyckas. Men nu ska jag berätta om något som jag försöker lära mig, men som inte riktigt verkar gå som det ska.

Basil

Basil

Vi drömmer om att någon gång i framtiden ha ett eget hus. Kanske ute på landet, eller i alla fall med stor trädgård. Där ska vi odla frukt, grönsaker och bär, bli åtminstone delvis självförsörjande. Kanske ha lite höns och någon get. Än så länge lyckas vi med nöd och näppe hålla krukväxterna vid liv. Men vissa somrar har jag haft en tomatplanta på balkongen och kanske någon kryddväxt. Jag har dock köpt färdiga plantor, som redan blommat eller burit frukt. Men i år tänkte jag, när vi nu ska vara hemma hela sommaren, att jag skulle prova på att till och med så själv och sedan sätta ut det på balkongen.

Oregano

Oregano

I månadsskiftet mars/april sådde jag mina första frön. Basilika, oregano och tomat. Och vilken lycka det var, när de efter bara några dagar tittade upp ur jorden. Under några veckor växte de fint. Men oreganon blev bara ett par centimeter hög och har nu tynat bort alldeles. Basilikan blev nog gott och väl fem centimeter hög innan den plötsligt la sig ner och gav upp andan. Tomatplantorna är drygt tio centimeter höga, men nu har de stått stilla i växten den senaste månaden och inte minsta tillstymmelse till blomma syns på en enda planta.

Cherry tomatoes

Cherry tomatoes

Jag tror kanske att det är dags att ställa ut dem på balkongen. Men efter inbrottförsöket vi hade i april, så väntar vi fortfarande på att snickaren ska komma och laga dörren. I nuläget kan vi inte använda den alls, så vi har inte kunnat använda balkongen på hela våren.

Sugar peas

Sugar peas

I månadsskiftet april/maj sådde jag sockerärt, persilja och gräslök. Sockerärten växer så det knakar och jag har äntligen kommit mig för att sticka i små pinnar som den får klättra upp längs. Jag hyser fortfarande stora förhoppningar trots att den inte visar några blommor än. Gräslöken ser väldigt tanig ut, men kanske att den kommer växa till sig. Persiljan verkar också lovande, men börjar se lite ledsen ut. Så vi får se hur det går.

Parsley

Parsley

Min plan är i alla fall, att så snart vi kan börja använda vår balkong igen, så ska jag köpa nya tomatplantor, som redan blommar, och kanske några fler kryddväxter, och ställa på balkongen. Till nästa år ska jag köpa en bok, om plantering för nybörjare, och inte förlita mig på internet, som hittills gett mig ganska bristfällig information om konsten att så och skörda.

Chives

Chives

En annan sak jag inte är så bra på, det är det där att få till ett snyggt blogginlägg där bilderna hamnar precis där jag vill ha dem. Det här inlägget t.ex. har jag kämpat med länge, och ändå ser det inte alls ut som jag vill. Men bättre lycka nästa gång…

 

When you´re telling people about things you do, it´s easy to only talk about things you know how to do, things that you do well. But now I want to tell you about something I´m trying to learn, even though it doesn´t really work out the way it´s supposed.

We dream about our own house, sometime in the future. Maybe out on the countryside, or at least with a big garden. There we will grow fruit, vegetables and berries, became self-sufficient, at least partly. Maybe have some chicken and a goat. So far we barely keep the little houseplants alive. But some summers I have grown tomatoes on the balcony, and maybe some herbs. But I have always bought them already grown up, blooming or bearing fruit already. But this year, I thought, since we will be at home all summer, that I should try to sow by myself and then put it out on the balcony.

In early April I sowed my first seeds. Basil, oregano and tomato. And such joy when they after just a few days started to grow. For a few weeks they grew nicely. But the oregano stopped growing when it was just a few centimeters high, and now it has faded away completely. The basil became about five centimeters high before it all of a sudden laid down and died. The tomato plants are just over ten centimeters, but they haven´t grown anything the past month and show no signs of any flower anywhere.

I think it might be time for them to move out to the balcony. But after the burglary attempt we had in April, we are still waiting for the carpenter to come and fix the door. At the moment we can´t use it at all, and we haven´t been able to use our balcony at all this spring.

In early May I sowed sugar peas, parsley and chives. The sugar pea plants grow fast and I have put sticks for it to climb on. I have big hopes for it even though I don´t see any flowers on it yet. The chives look skinny, but it might still have time to grow. The parsley look promising, but starting to look a bit sad. So we still have to wait and see.

Anyway, my plan now is to, as soon as we can use the balcony again, buy some new tomato plants, already with flowers, and maybe some more herbs, and put on the balcony. For next year I will buy a book, on planting and sowing for dummies, and not trust the internet, since it has so far given me rather poor information on the art of sowing and reaping.

Another thing I´m not very good at, is to make blog posts where the photos end up exactly where I want them. This post for instance, I have worked on a lot, and it still doesn´t look at all the way I want it. But there is lots of opportunities for improvement.

I måndags var jag hos barnmorskan. Bebisen verkar må fint. Hjärtat slår starka, fina slag, och den verkar växa som den ska. Förutom foglossning, svullna händer och fötter, och att jag är rätt trött, så mår jag också bra. Blodvärdet är okej, blodtrycket är bra och jag växer också som jag ska (är med andra ord ganska tung vid det här laget).

För två veckor sedan när jag var hos barnmorskan hade bebisen fortfarande inte vänt sig med huvudet neråt. Men, som min barnmorska sa då, “den har tre veckor på sig att göra det”. För helst vill man att den ska ha lagt sig rätt i vecka 35, dvs några veckor innan förlossningen. Så nu var det spännande – hade den vänt på sig? Jag var väldigt osäker, för jag känner något hårt längst upp i magen, och tror att det är huvudet, men kanske, kanske att det kan vara rumpan ändå…?

Min barnmorska klämde och kände på min mage för att undersöka vad som är vad därinne. Nej, hon kunde inte säga säkert. Hennes kollega kom också in och kände efter. Men nej, de kunde inte säga helt säkert, men det är nog så att den ligger med huvudet uppåt fortfarande. Och senast om en vecka bör den ha vänt på sig.

Så på måndag ska jag till Kvinnokliniken för en ny undersökning. Och om bebisen fortfarande ligger med rumpan neråt då, så kommer de försöka att vända på den. Jag har alltid funderat på hur det går till, så på sätt och vis är det lite spännande. Men jag har ju också förstått att det inte är så värst bekvämt eftersom de kan behöva ta i med hårdhandskarna för att vända runt en liten 2,5-kilosbebis. “Och om det inte lyckas då?”, frågade jag.

Ja, då kommer jag undersökas och mätas kors och tvärs för att se om det kanske går att klämma ut en bebis med rumpan först. Om det verkar rimligt, så är det upp till mig om jag vill gå vidare med en vaginal förlossning, eller om vi istället ska planera för kejsarsnitt. Om de bedömer att det inte går, så bestämmer de att det blir kejsarsnitt. Plötsligt känns det inte lika spännande längre, utan ganska läskigt att jag kanske kommer ställas inför ett sådant beslut.

Ju mer förlossningen närmar sig, desto nervösare känns det. Nu finns ju ingen återvändo, nu måste jag igenom det här, vare sig jag vill eller inte. Och jag har alltid tänkt att det sista jag vill är kejsarsnitt – jag vill ha en så normal förlossning som möjligt. Men att kanske ställas inför valet utifrån någon slags riskbedömning, det vill jag faktiskt inte. Så nu ingår i mina dagliga böner för mitt barn (förutom det som jag redan ber om för den lilla) att den ska vända på sig. Eller att jag åtminstone ska slippa ställas inför valet att antingen föda ett barn i säte, eller att genomgå ett planerat kejsarsnitt – inget av det lockar det minsta faktiskt.

 

On Monday I went to see the midwife. The baby seems to be fine. The heart is beating with strong beats, and it seems to grow normally. Except for my back- and pelvic pain, swollen hands and feet, and being quite tired, I´m also fine. My blood level is okey, blood pressure is good and I grow as I should (with other words I´m pretty heavy by now).

Two weeks ago when I saw my midwife the baby still hadn´t turned head down. But, as the midwife said then, “we still have three weeks for that to happen”. Because they want the baby to be in the right position by the 35th pregnancy week, a few weeks before the delivery. So now we were excited – had the baby turned? I was very unsure about it, because I feel something hard in the upper part of my stomach, and I think it´s the head, but maybe, maybe it might be the baby´s bum…?

The midwife squeezed and pressed my stomach to examine what is what in there. No, she couldn´t say for sure. Her collegue also came and examined med. But, no, they couldn´t say for sure, but it is probably still lying head up. And by this weekend at the latest it should be turning, head down.

So on Monday I´m going to the hospital for a new examination. And if the baby is still lying with the bum down by then, they will try to turn it around. I´ve always wondered how that is done, so in one way it is kind of exciting. But I´ve also understood that it isn´t very comfortable since they might need to be very firm to be able to turn this little 2,5 kg baby. “And if it doesn´t succeed?”, I asked.

Well, then they will examine and measure me all over to see if I maybe can squeeze the baby out bum first. If it seems possible, then it´s up to me if I want to go on with a vaginal birth, or if we should start to plan for a c-section instead. If they say it´s not possible, they decide that a c-section is the only option. All of a sudden I´m not that excited anymore, it feels rather scary that I might have to face that kind of decision.

The closer I get to the delivery, the more nervous I become. There is no return now, I have to go through this, whether I want to or not. And I always thought a c-section is the last thing I want – I want the delivery to be as normal as possible. But the possibility of having to making a choice based on some kind of risk assessment, I don´t want that. So now my prayers for my child include (besides what I already pray for the little one) that I want it to turn. Or that I at least won´t have to face the decision of either going through a breech delivery, or going throug a c-section – neither of the options seem thrilling to me.

För ett par veckor sedan var vi i Göteborg tillsammans med min familj och såg musikalen Kristina från Duvemåla. Ååh, vilken upplevelse det var! Jag såg den när den gick i Stockholm i slutet av 90-talet och har längtat efter att se den sedan dess. Jag var lite rädd att jag skulle ha för höga förväntningar, men det hade jag inte. Tror inte att det bara var graviditetshormoner som gjorde att jag hade tårar i ögonen och ibland grät så det sprutade, från det att de första tonerna spelades och hela vägen genom den fyra timmar långa föreställningen. Jag har läst böckerna flera gånger och sett filmerna åtminstone ett par gånger. Och varje gång blir jag så gripen av den starka berättelsen.

Musikalen bygger ju på Vilhelm Mobergs fyra böcker i den så kallade Utvandrar-serien. Den handlar om några människor som av olika skäl lämnar Sverige för att ta sig till Amerika, så som ungefär en fjärdedel av Sveriges befolkning gjorde, under en tid då Sverige var ett riktigt fattigt u-land. Historien tar sin början i Småland för sisådär 150 år sedan, men skulle lika gärna kunna ta sin början i något annat land, idag. En grupp människor lämnar sina hem för en plats som de egentligen bara hört rykten om. De ser ingen annan utväg då landet de bor i inte låter dem äta sig mätta, trots att de sliter hårt. De får inte utöva sin religion i en tid då kyrka och stat var tätt sammanbundna och hade all makt över folket.

Det här är också berättelsen om den fina och kärleksfulla relationen mellan Kristina och hennes man Karl Oskar. De kämpar sida vid sida och är varandras stöd och trygghet, genom glädje, sorg, smärta och meningsskiljaktigheter.

Genom hela historien återkommer också de existentiella tankarna. Kristinas starka förtröstan på Gud, som kommer att hjälpa och bära genom allt, och Karl Oskars övertygelse om att Gud gett oss våra färdigheter och gåvor för att vi ska använda dem, för att överleva. Var är Gud när skörden regnar bort ena året och torkar bort nästa år, när barnen är hungriga? Om Gud inte finns vem skulle då ta hand om oss?

Starkare än någonsin, dessa dagar, är den långa episoden när de seglar över havet för att ta sig till det nya landet. En resa som tog många veckor och som kostade en rejäl slant, och med livet som insats. Och vad väntar dem när de kommer fram? Hur kommer de bli mottagna? Kommer de göra sig förstådda? Var i detta oändliga land ska de slå sig ner? Jag kunde inte låta bli att tänka på alla människor som i detta nu befinner sig i precis samma situation. På en båt ute på öppet hav. Med livet som insats. Vad väntar dem när de kommer fram? Om de kommer fram.

Återkommande är också Kristinas längtan tillbaka. Hon vill egentligen inte åka, inte lämna det välkända och trygga. Hon längtar ständigt tillbaka. Till de ljusa vårkvällarna, till familj och släkt, till en plats som hon känner och ett språk som hon förstår. Jag känner så väl igen det från vår tid i Sydafrika, trots att jag verkligen ville vara där, så var längtan hem också stark. Och jag tror att det är många, många som längtar tillbaka till det som en gång var deras hem.

“Var glad min själ åt vad du har,

nu har du hundra sommardar

och detta är den första.

När solens lopp sin ände tar

så har du nittinio kvar

och någon blir den största.

 

Ge noga akta på var du står,

imorgon är med ens igår.

Det går så fort att vandra.

Lägg märke till att vad du får

är hundra sommardar per år.

Imorgon är den andra.”

– Kajenn (Caj Lundgren)

 

Today is the 1st of June, the first summerday in Sweden. The poem above – that I first learnt as a song in school – talks about the short summer days, only a hundred days, and the importance of seizing every moment. Spring has so far been quite cold and we really long for warmer temperatures. But I don´t want to miss the beauty of summer, just because it´s not warm enough. It´s light most of the days twentyfour hours, at least between 4 am and 10.30 pm. All nature is green, with flowers in all different colours. There is a beautiful scent of summer, especially in the evenings when the wind calms down and everything is still and quiet, in the slow dusk. Birds are singing everywhere.

This is a time of the year that most Swedish people wait for all year, but sometimes we rush through it longing for even better days, with more sunshine, warmer temperatures or sweeter strawberries. But summer is here now, and I want to enjoy every moment.

 

Here is a try to translate the poem:

Rejoice, my soul, over what you have

you have one hundred summer days

and this is the first one.

When sun sets tonight

ninetynine of them are left

and one of them will be the best one.

 

Keep a careful watch on where you are,

tomorrow is all of a sudden yesterday.

The walk passes by so quickly.

Notice that what you get

is a hundred summer days every year.

Tomorrow is the second one.

– Kajenn (Caj Lundgren)