Livet har tvära kast och den ena dagen är inte den andra lik, det är då ett som är säkert. Igår morse gick jag upp och duschade som vanligt, för att åka till jobbet. Mitt i morgonbestyren högg det till i ryggen och gjorde så ont så det svartnade för ögonen. Ganska snart insåg jag att jag fått ryggskott. Det är inte första gången i mitt liv. Men under graviditeten har jag hittills mått oförskämt bra i rygg och leder, så det var ändå ganska oväntat. Jag har visserligen inte kommit igång med träning och fysisk aktivitet sedan vi kom hem från Sydafrika, så jag är inte på något sätt i toppform, men ändå.

Idag mår jag lite bättre, jag har lyckats hitta åtminstone en ställning som inte gör ont. Men jag är stel i ryggen och har ont när jag står, går och sitter. Och jag vaggar långsamt fram när jag går. Tycker själv att jag ser ut som en gammal tant när jag rör på mig, men maken tycker snarare att jag ser extremt gravid ut. Magen och hela kroppen känns extra tung när krafterna plötsligt inte finns där.

Så det blir en helg hemma, istället för på jobbet, och inget valborgsfirande ikväll för min del. Ska försöka njuta av lugn och vila i alla fall, för det har jag nog fått lite för lite av de sista veckorna.

Imorse tog jag mig i alla fall iväg till barnmorskan. Det var dags för glukosbelastning. Jag har förstått att det inte görs i alla landsting, men här i Skåne är det rutin för alla gravida. Jag fick inte äta något efter klockan 22 igår, och när jag kom till barnmorskan fick jag dricka ett stort glas vatten med massor av socker i. För den som mår väldigt illa av sin graviditet har jag förstått att det kan vara väldigt svårt att få i sig. Men jag tyckte det gick rätt bra – men gott var det ju inte… Sen var det bara att sätta sig och vänta i två timmar. Jag hade med mig en bok och satt och läste. Så ett stick i fingret för att kolla blodsockervärdet, som var helt normalt.  Jag har alltså inte drabbats av graviditetsdiabetes. Vi kollade också blodvärdet, som var helt okej den här gången.

Under besöket hann vi också med att mäta livmodern, blodtrycket och min vikt, och lyssna på barnets hjärtljud. Allt ser ut precis som det ska. Så skönt! Är så tacksam för det. Även om det inte varit någon tvekan om att bebisen lever och frodas, den har varit ovanligt livlig de här två dagarna när jag nästan bara legat stilla. Inga raska promenader i korridoren på jobbet, inga cykelturer och inget traskande runt i lägenheten för att fixa det ena eller andra, allt det där som antagligen brukar vagga den till sömns i vanliga fall.

För ett par månader sedan berättade jag att jag beställt garn för att virka en filt. Här kommer en liten uppdatering på hur det gått så här långt.

DSC_0782

Det har, på flera sätt, inte alls blivit som jag tänkte. För det första såg färgerna inte alls likadana ut i verkligheten som på dataskärmen när jag beställde dem. De två mörkaste färgerna stämde någorlunda och dem gillar jag, den blå och röda. Men den färg som såg ljusrosa ut på skärmen ser vit ut i verkligheten. Den aprikosa är för orange. De två ljusblå nyanserna är nästan identiska, på skärmen var det en tydlig skillnad där den ena var betydligt mörkare. Och inte passar de så bra ihop som jag tyckte när jag beställde (bilderna här gör den inte rättvisa heller, färgskalan är mycket mer oharmonisk i verkligheten). Men det blir en färgglad filt i alla fall.

DSC_0784

Mönstret som jag ville prova blir fint och är roligt och lagom enkelt att virka. Men det var inte helt komplett, så jag improviserade lite när jag skulle starta upp – det stod inte angivet hur många maskor som behövdes för att få en viss längd (eller så kanske jag läste slarvigt). Hur som helst blir den typ dubbelt så bred som jag tänkte, så garnet kommer inte räcka till en så lång filt som jag önskade. Så långsidan får blir kortsida, vilket säkert funkar, men kommer inte se likadant ut som jag tänkte.

DSC_0785

Nåväl, beroende på hur långt garnet räcker (vilket återstår att se), så har jag i alla fall kommit någonstans mellan halvvägs och två tredjedelar av filten. Så nu börjar jag också fundera på vad jag mer ska knåpa ihop framöver. Skulle gärna sticka någon liten söt tröja som kan passa en liten nyföding. Jag ser framför mig en randig, benvit och blå eller möjligen grön, men har inte hittat något lämpligt mönster än. Om någon har tips så tar jag tacksamt emot. Jag föredrar tröjor som stickas uppifrån och ner och helst i ett stycke, eftersom momentet att sy ihop olika delar är bland det tråkigaste jag vet, dessutom blir det aldrig särskilt snyggt när jag ska göra det.

10 weeks to go. And so many thoughts that I don´t even know where to start. This is what I look like now anyway…

IMG_4462

10 veckor kvar. Och så många tankar så jag vet inte ens var jag ska börja. Så här ser jag ut nuförtiden i alla fall.

IMG_4463

Vi har ju köpt bil. Och häromdagen bestämde vi oss för att åka ut och åka en sväng. Det kändes som sånt där som man gör när man är pensionär. Men eftersom vi är halvvägs till pensionen vid det här laget, så är det väl lika bra att börja så smått med såna sysslor. Jag, som ibland varit tveksam till om vi verkligen ska ha bil över huvudtaget, måste erkänna att den frihetskänsla det gav att bara åka iväg var riktigt skön. Vi åkte ut utanför stan, och insåg att man måste inte åka långt alls för att vara på landet och mitt i naturen. Det var en sådan där riktigt vacker vårkväll. Solen sjönk långsamt på den klarblå himlen, knoppar och grönska hade börjat spira här och där. Plötsligt kändes det som vi kunde andas lite friare, som om vi fick fräschare luft i lungorna och vind i håret, trots att vi satt i bilen nästan hela tiden.

Höjdpunkten på vår lilla tur, där resan var målet och tiden stod stilla, var när en kronhjort plötsligt skuttade över den lilla krokiga vägen framför oss. Jag, som kommer lite längre norrifrån, har aldrig, vad jag kan minnas, sett en kronhjort förut – där jag kommer ifrån är det älg och rådjur som gäller.

Och med oss hem fick vi tre små vitsippor som pyntat vårt köksbord sedan dess.

DSC_0795

Några dagar senare gjorde vi en till utflykt, till Alnarp, där vi strosade runt bland vitsippor och nyutslagna träd. Den här tiden på året är verkligen den bästa – hela våren och sommaren ligger framför, det blir ljusare och ljusare, och för varje dag grönskar och blommar det lite mer.

DSC_0803

DSC_0806

DSC_0811

DSC_0812

DSC_0825

One question that a lot of people ask me these days is: “Do you have any cravings?”. I have no idea how common cravings really are, if there really are pregnant women that would do anything to get the food she just wants to have so badly, or if there really are women that eat weird things like chalk. I can’t say there are things I would kill for. But there are some things I feel more like eating than other things.

For some funny reason, in the beginning of my pregnancy, when I was nauseous most of the time I really wanted green salad with oil and vinegar. Just that. But in the evening when the nausea usually stopped for a few hours what I really wanted was a big burger. I usually don’t eat burgers, but from November to January I probabbly had more burgers than I do in five years.

I really love salads and vegetables, and I eat a lot of it now as well. But I also want to eat more fruit. Preferabbly sour fruits. Like this kind of green apples:

 DSC_0788

And oranges. I eat at least one apple and one orange a day. And usually a banana and a pear as well.

 DSC_0790

When I was nauseas I didn’t want any sweets, which is unusal for me. But a few weeks after the nausea stopped I wanted sweets again. And now I want it even more than usual. Especially chocolate, sour candy, cinnamon buns and chocolate sticky cake.

DSC_0789

Vi hade en så härlig dag i lördags. På eftermiddagen var vi på tre-årskalas för ett av syskonbarnen, i Lund. Förutom tårtor, bullar och jordgubbar träffade vi flera av familjemedlemmarna, som vi inte träffat på ett bra tag. Vi fick dessutom fylla på vårt växande lager av bebiskläder och annat till vår lilla palt. Så tacksam till alla som delar med sig av urvuxna kläder, som vårt barns kusiner haft. Jag tycker faktiskt det är roligare att få kläder som har en liten historia, än att gå och köpa själv. Så de fyra påsarna med kläder för det första halvåret, som vi kom hem med den här gången och som flera barn använt innan vårt, är redan till glädje för oss.

Jon stannade kvar i Lund hela kvällen, medan jag åkte till Malmö på tjejmiddag hos en kär vän som fyllde år. Så mysigt att få sitta fyra tjejer en hel kväll och bara prata och äta gott. Det var så välgörande. Att i lugn och ro ha tid för varandra. Och sent blev det. Trots att jag skulle upp och jobba tidigt dagen därpå så kom jag inte hem förrän halv tolv. Till en mörk och tom lägenhet, maken hade visst också trevligt på sitt håll och var inte hemma än. Det första jag fick se när jag kom hem var det här:

DSC_0797

DSC_0802

Någon har slagit hål i vår balkongdörr och försökt bryta sig in, men inte lyckats – tack Gud för det! Så istället för att skynda mig i säng, blev det till att ringa till Jon, som fick låna en bil och skynda sig hem till sin skärrade fru. Ringde till polisen och gjorde en anmälan. Först närmre en timma efter midnatt började vi komma till ro för att sova.

Så tråkigt när sånt här händer, men så skönt att de inte lyckades ta sig in och att inget hände någon av oss. Nu blir det mest krångel och fixande med försäkring, ny dörr och liknande. Så mitt i allt är vi tacksamma!

Så har det hänt. För andra gången i livet. Vi har köpt bil. Vår första bil (för båda av oss) såg ut så här:

It has happened. For the second time ever. We have bought a car. Our first car (for both of us) looked like this:

The Land Rover

The Land Rover

En väldigt stor och tung, rolig och spännande bil.

It was a very big and heavy, funny and interresting car.

 

Vår nya bil, som Jon körde ner från Stockholm igår, ser ut så här:

Our new car, that Jon drove from Stockholm yesterday, looks like this:

DSC_0780

En Skoda Octavia, från 2007, tror jag. För den som vill veta mer detaljer är det bäst att vända sig till Jon.

A Skoda Octavia, from 2007, I think. If anyone wants to know more about it you´d better ask Jon.

 

Nu kommer vi i alla fall få användning för bilbarnstolarna vi fick från min svägerska och svåger.

At least now we will have use for the child safety seats that my sister- and brother-in-law gave us.

Glädjen över det lilla i vardagen.

Över livet.

Det nya. Det som ska komma.

Det gamla och invanda. Det trygga.

Tacksamheten över det som är bra.

Som bubblande kolsyra på insidan. Plötsligt pyser den över.

Lägger sig som ett skyddande skal runtom. Får det stora och skrämmande där ute att bli oviktigt.

Gör världens debatter och osämjor oviktiga. I ljuset av kärleken blir hatet litet och ofarligt.

 

För kärleken övervinner allt. Den dömer inte och vill inget ont.

I min bibel är det det som lyser igenom.

Älska din nästa och din fiende. Döm inte, så blir inte heller du dömd.

Med det mått som du mäter upp ska det bli uppmätt åt dig.

Orden följer direkt på uppmaningen bekymra dig inte. Var dag har nog av sin egen plåga.

Han som skapat dig i moderlivet har också lovat att bära.

 

Så jag ligger kvar på soffan och gläds över livet. Lägger bort oron.

Stänger ute de hätska debatterna och hatet. Och väljer att inte döma, inte ens de som dömer andra.

Kärleken övervinner allt. Det är ju en sådan värld jag önskar mig.

För mitt barns skull. För alla små runtomkring.

Om det inte börjar här, i vårt stilla hem, en söndag på soffan, så var?

 

Jag måste säga att jag verkligen gillar att vara gravid. Ja, visst det är tungt, fötterna och händerna börjar svullna, inga kläder passar ordentligt, det är jobbigt att stå och gå hela dagen, det är svårt att ligga bekvämt så att jag kan sova, jag har lite ont i ryggen ibland, jag börjar känna av halsbränna, mitt blodvärde är för lågt vilket gör mig trött och andfådd och jag måste äta järntabletter som jag blir konstig i magen av, jag kan inte äta vilken mat som helst för att vissa saker kan skada barnet. Men allt det där känns verkligen som småsaker, som ju dessutom kommer försvinna så småningom.

Det är en helt fantastisk känsla att få känna det lilla barnet röra sig därinne, få gå igenom hela den här perioden med allt vad det innebär av fysiska och psykiska förändringar och förberedelser för det som ska komma. Att vecka för vecka läsa i böcker och appar om vad som händer där inne just nu, vad som utvecklas och mognar och hur stor den lilla blivit nu (nästan 1 kg och ca 37 cm lång vid det här laget). Det är spännande att fundera på hur det ska bli, vad är det för en människa därinne – pojke eller flicka, livlig eller lugn, lik mig eller någon annan i familjen, alldeles frisk och välskapt eller kommer vi upptäcka att något inte är som det “ska”? Och hur kommer vi bli som föräldrar, kommer vi klara det, kommer vi orka? Kommer vi få en fin och sund relation eller kommer vi glida ifrån varandra med tiden? Hur blir det att vara mammaledig i flera månader, kommer det vara så där mysigt och skimrande som jag tänker mig eller kommer jag bli rastlös och uttråkad?

Många tankar på både stort och smått virvlar runt i mitt huvud när jag ligger på soffan och vilar mina trötta fötter efter jobbet och känner palten buffa runt där inne. Men mest av allt kommer känslan av lycka och tacksamhet att jag får uppleva det här. Önskar bara att jag ännu bättre kunde ta vara på den här tiden. Livet och vardagen runt omkring springer ju på som vanligt, och minst lika mycket ska hinnas med som alltid. Men så ofta jag kan försöker jag ändå stanna upp och bara vara här i nuet. Det är nu det händer – livet.

 IMG_4213

I really have to say I enjoy being pregnant. Yes, sure it´s heavy, my feet and hands are getting swollen, no clothes fit properly, it´s hard to stand and walk all day, it´s difficult to find a way to lie when I´m going to sleep, I experience a bit of back pain now and then, I´ve started to get some heartburn, my blood count is too low which makes me tired and short-winded and I have to take iron tablets that makes my stomach funny, I can´t eat some kinds of food because some things can harm the child. But all of those things really feel like small things, and besides, they will disappear eventually.

It is such an amazing feeling to feel the child move inside, to get to experience this time with everything it brings along, physical and psychological changes and preparations for what lies ahead. To week by week read in books and apps about what´s going on in there, what is developing and maturing and how big the little one is now (almost 1 kg and about 37 cm tall by now). It is exciting to think about what it will be like, who this little person is – boy or girl, lively or calm, looking like me or someone else in the family, all healthy or will we find out that something isn’t as it “should” be? And what will we be like as parents, will we be able to do it right, will we have enough energy and strength? Will we have a healthy relationship or will we drift apart eventually? What will it be like to be on maternity leave for months, will it be cosy and shimmering as I imagine or will I become restless and bored?

Many thoughts, big and small, twirl around in my head as I lie on the sofa, resting my tired feet after work, feeling the little one nudging around in there. But most of all the feelings of joy and thankfulness, that I get to experience this. I only wish I could seize this period of time even more. Every day life around me is running ahead as usual, and at least as much as usual is supposed to be done. But as often as I can I try to stop and just be here, now. It is happening now – life.