De senaste åren har vi pratat och funderat mycket kring det här med energi och trötthet. Hur mycket “ska” man orka egentligen? Hur ska vi prioritera vår tid och få in allt det vi vill? Och varför är alla så trötta? Just nu jobbar vi båda heltid. Men vi har, än så länge, inga barn, och vi bor väldigt litet, utan trädgård. Hur höga krav ska vi ha på att hemmet ser tip top ut jämt, ska vi alltid ha med oss hemlagade matlådor till jobbet, eller är det okej att köpa färdig lunch ibland? Vad måste vi hinna med utöver jobbet? Vad vill vi hinna med utöver jobbet? Vill vi verkligen jobba så mycket som vi gör? Hur ska vi tänka kring vår ekonomi, hur mycket vill vi kunna spara till hus, bil, resor och annat? Hur viktigt är nuet, orken, glädjen i det vi har här och nu? Och vad ger egentligen energi när vi är lediga? Är vila alltid att ligga på soffan, eller att få ut maximal mängd sömn varje natt? Får vi energi också av att träffa människor vi tycker om, av att göra roliga saker, annorlunda saker?

De senaste veckorna, sedan Jon började jobba, har varit intensiva för oss båda. Plötsligt är inte en av oss hemma och kan “fixa allt”, plötsligt har vi dubbelt så många tider att passa och dubbelt så många matlådor måste lagas i förväg. Då är det så lätt att fastna i tankar kring allt vi inte orkar och hinner. Istället för att fokusera på det vi har tid och energi för.

I helgen som gick var vi barnvakt igen. Den här gången till några av syskonbarnen i Lund. Tre härliga barn, som påminner mig om barnen på Bråkmakargatan. En förståndig och påhittig storebror, en duktig och hjälpsam mellansyster och en lillasyster som är i full färd med att utforska världen och var gränserna för det mesta går. Vi hade en jättemysig helg med dem. Var på bio och såg “Paddington” (rolig, men kanske lite väl läskig och sorglig på sina ställen), spelade spel och pysslade. Och grabbarna ägnade flera timmar åt sin gemensamma hobby – ett spännande dataspel. Barnen sov gott och snällt hela natten. Men det gjorde inte jag. I en ny säng och på helspänn ifall de skulle vakna, blev det inte mycket sömn. Så i början av veckan har jag varit väldigt trött, och inte orkat med mer än jobbet.

DSC_0727

Oväntat jämn match

Oväntat jämn match

Nostalgi-spel

Nostalgi-spel

Idag har jag veckans enda lediga dag, eftersom jag ska jobba i helgen. Vi har dock hittills haft en riktigt lugn vecka på jobbet. Trots att vi haft nästan fullt hela tiden, så har det inte varit så väldigt dåliga barn, och vi har hunnit med det vi ska, då är det kul att jobba, och det finns ändå lite ork över efter arbetspasset. Så igår kväll var frågan hur mycket jag skulle planera in för denna dag. Måste ändå säga att jag är ganska nöjd med min dag och att orken räckte till betydligt mer än jag trodde igår. Detta är vad jag hunnit och orkat:

Jag promenerade, ca en halvtimma, till barnmorskan. Och blev knappt andfådd, trots att mitt blodvärde fortfarande är lika lågt som för en månad sedan (Hb = 100, för den som är intresserad). Utöver det såg allt bra ut, bebisen växer som den ska och hjärtat slår friskt och starkt.

Tvärs över torget, från barnmorskan, ligger en stor mataffär, så jag passade på att handla två stora, tunga påsar med mat. Tog bussen hem, för att inte överanstränga mig, bäst att spara lite på energin. Och kraften i armarna.

Efter lunch ägnade jag ett par timmar åt att städa och plocka undan diverse saker som blivit liggande i högar alldeles för länge. Det där med städning är kluvet, tycker jag. Tråkigt så det förslår, innan jag börjar. Men har jag bara gott om tid, så är det faktiskt ganska kul. Och känslan av ett rent och iordningplockat hem ger i alla fall mig energi.

Sedan förberedde jag kvällsmaten, en vegtarisk lasagne. Gjorde också, för första gången,  picklad rödlök, hur enkelt som helst och så gott! Bakade en dubbel omgång chokladmuffins, tänkte ta med några av dem till jobbet i helgen. Gjorde också en omgång fröknäckebröd. Också väldigt enkelt, och goda att ha knapra på när man är sugen på något salt.

DSC_0738

DSC_0740

DSC_0741

Hela min dag har varit ackompanjerad av en massa CD-skivor från 90- och 00-talet. Gamla godingar som Kirk Franklin, Joybells och Michael W Smith, och jag har skrålat ikapp. Bebisen verkar hur nöjd som helst och min förhoppning är att om jag lyssnar på en massa musik som jag gillar nu, så kommer mitt barn få bra musiksmak.

Idag räckte energin till allt det och lite till. Och visserligen är jag trött nu, särskilt i fötterna (det börjar kännas att jag gått upp en del i vikt), men att få en massa saker gjorda, som jag dessutom tycker är roliga att göra, ger ju också energi. Och några korta stunder emellanåt har jag också hunnit ligga på soffan och vila ryggen och benen. Nästa lediga dag, på måndag får vi se vad som ger energi då – ligga på soffan och läsa, eller vara mer aktiv med något. Det återstår att se – “som din dag är, så ska din kraft vara”. Det är också något att vila i.

Sometimes I lie awake during the night. It has been like that for as long as I can remember, ever since I was a child. Usually because I don’t fall asleep when I go to bed until after an hour or so. Nowadays I sometimes wake up around two o’clock and lie awake for an hour or two before I fall back to sleep. Sometimes it’s very stressful, especially if I’m supposed to get up early the next morning to go to work. But lately at least I haven’t felt lonely during my wake nights. Because my baby is often awake during those hours, moving around or pressing his/her little body up/out towards my hand on my stomach. It’s a very special feeling of connecting and silent communication.

DSC_0726

I helgen var mina föräldrar här på besök, för första gången sen vi kom tillbaka från Sydafrika. En riktigt skön och mysig helg har vi haft. Strosat runt i Malmö, ätit och fikat gott, pratat, umgåtts och känt bebisen sparka. Trots att vi inte längre bor på andra sidan jordklotet känns det som att min familj bor alldeles för långt borta. Jag saknar dem väldigt mycket!!

DSC_0709

Malmöhus slott

Malmöhus slott

Fika

Fika

Glögg och shortbread

Glögg och shortbread

Was so happy to see this documentary about the amazulu (zulu-people) on Swedish television: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (unfortunately I don’t think it’s possible to watch it outside of Sweden). Apperantly is one in a series of short movies about “unknown” kingdoms in Africa. But this one was particularly interresting to me, since we have been living in KwaZulu-Natal (Kwazulu means zulu-land) in South Africa for 18 months. It talked about the history of the amazulu, and a lot about the different battles and wars beteween the zulus and the brittish and boers. But it also described a little bit of the impact the history still has on the zulu people – how proud they are to be zulus and some traditions they still have. To me the best part of the movie was the “gogo” (grandmother) that showed us her house, and the part in the end from the church, with singing and dancing – one of the things I miss most about my zulu-friends!

Jag blev så glad när jag såg att den här dokumentären om amazulu (zulu-folket) finns på svtplay: http://www.svtplay.se/video/938624/afrikas-okanda-kungadomen/avsnitt-2 (kan ses t.o.m. 26 mars, i Sverige). Tydligen är det ett av flera avsnitt i en serie om Afrikas “okända” kungadömen. Men det här avsnittet var särskilt intressant i mina ögon, eftersom vi har bott i KwaZulu-Natal (Kwazulu betyder zulu-landet) i Sydafrika i 18 månader. Programmet berättade om amazulus historia, och väldigt mycket om de olika slagen och krigen mellan zuluerna och britterna och boerna. Men de berättade också lite om hur historien fortfarande har betydelse för zulufolket – hur stolta de är att vara zuluer och om några traditioner som de fortfarande har kvar. För mig var de bästa delarna av programmet när en “gogo” (mormor) visade sitt hus, och delen i slutet från en kyrka, med sång och dans – en av de sakerna som jag saknar mest från mina zuluvänner!

I helgen som gick var vi barnvakt. Vi tog hand om två av döttrarna till vänner här i Malmö lördag-söndag. En riktigt mysig helg blev det. Bl.a. hann vi med en tur till lekparken, en massa spel, myskväll med melodifestivalen på tv och god mat. Eller som en av tjejerna sa när vi högg in på fläskpannkakan till söndag lunch: “Anna, det här var inte gott…” Följt av en effektiv konstpaus, och sedan: “För det var jättegott!”. Och hela plåten avsedd för sex personer gick åt till oss fyra. Bättre betyg kan man inte få, bra för självförtroendet. =)

DSC_0697

DSC_0700

Vårblommor!

Vårblommor!

När jag var liten hade vi flera olika personer som var barnvakt till oss då och då. Mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder och farbröder, grannar och vänner till familjen. Några tjejer som då måste ha varit i 20-30-årsåldern såg vi som “våra”, minns fortfarande den där lilla känslan av besvikelse och övergivenhet när de gifte sig och fick egna barn – räckte det inte med oss? Jag tänker att det var en rikedom och en trygghet att ha så många trygga vuxna omkring mig.

Så viktigt det var att känna att det fanns fler vuxna runt omkring oss än bara mamma och pappa. Som kanske inte alltid gjorde saker på samma sätt som vi var vana vid, men det funkade ju ändå. Och som brydde sig om oss, och hade tid för bara oss de där timmarna eller helgerna när de tog hand om oss, även om mormor också brukade hinna med att stryka hela högen med ren tvätt, till och med våra underkläder. Lite av den känslan hoppas jag kunna ge till de barn som finns i vår närhet. Den där känslan av att det finns fler trygga vuxna i närheten, som ibland ger andra perspektiv på livet. Och som faktiskt kanske finns där om den värsta mardrömmen skulle inträffa – om det skulle hända min mamma och pappa något.