Igår var vi på ultraljud, för att för första gången få se vårt lilla barn. Som jag sett fram emot det! Med blandade känslor, medveten om att det inte alltid bara är en mysig liten glimt av den där lilla som vi längtar så efter att få träffa, utan att det faktiskt kan innebära besked om att allt inte står rätt till. Efter att ha längtat efter barn i tjugo år (ja, faktiskt, ända sedan början av tonåren, när min mamma resolut fick slut på mitt tjat om fler småsyskon med beskedet att “ska det bli fler barn i den här familjen så får du skaffa dem själv”), så har jag inte riktigt vågat tro att jag skulle få barn. Först tog det ju sin lilla tid att hitta någon att dela livet med. Och när jag väl gjorde det så ville vi hinna med en del annat först. Och är det så självklart att försöka få egna barn när det finns så många barn som inte har föräldrar? Så sprang åren iväg och plötsligt var jag 33 år, med allt vad det innebär av att vara en betydligt äldre mamma än jag hade tänkt mig och ökade risker för komplikationer både för mig och för ett eventuellt barn. Men vid det laget hade längtan efter ett barn vuxit sig starkare hos oss båda.
Men så gick några månader och inget hände. Först besvikelse, men tanken att nästa månad kanske… Sedan tårar och besvikelse och tanken att det kanske faktiskt inte är meningen för oss. Varje månad kändes evighetslång. Och trots att det bara gick fyra månader så trodde jag faktiskt att det aldrig skulle gå. Hur människor orkar kämpa år efter år för att få barn… De här månaderna kändes ju så tunga. Så en dag, på kanelbullens dag, fick vi ett positiv besked och jag flög runt på rosa moln och hade allt sjå i världen med att hålla den lilla hemligheten för oss själva – så här glada nyheter ville jag berätta för hela världen! Men tre dagar senare tog den drömmen slut – blödningar och smärta, missfallet var ett faktum. Några få dagar fanns det ett litet liv därinne, som redan kändes som en del av vår familj och vår framtid. Jag grät och grät. Skulle vårt liv se ut så här nu? Pendla mellan hopp och förtvivlan.
En månad gick och jag gjorde allt jag kunde för att inte räkna dagarna och tänka på framtiden. Vara i nuet, bearbeta det som varit. Allt ligger i Guds händer. Men i mitten av november kom nästa glädjebesked. Ett positivt graviditetstest igen! Och jag kan inte beskriva känslan av frid som genast kom. Någonting gjorde att det här kändes så bra, så stabilt, så säkert. Fortfarande på andra sidan jorden ville vi så snart som möjligt dela den här glädjen med våra familjer. Det som vi aldrig hann göra första gången. Telefonen gick varm under några dagar när vi ringde runt till föräldrar och syskon. Och veckan efter berättade vi för vår vänner som vi snart skulle lämna, när vi åkte från Sydafrika. I vecka sju visste de som fanns runt omkring oss vad som var på gång. Så tidigt?? tycker säkert en del. Man måste ju vänta tills missfallsrisken är över. Men vi ville så gärna dela glädjen öga mot öga med våra vänner, som betytt så mycket för oss under tiden i Sydafrika. Och skulle vi få missfall igen, så ville vi dela det också, med de som kunde ge oss stöd.
Så med allt detta i bagaget, och en stor medvetenhet om att allt fortfarande kan hända gick vi igår till sjukhuset för ultraljudundersökningen. Jag har hört så många berätta om hur svårt det är att veta vad man ser på skärmen framför sig, så jag tänkte att om de åtminstone säger att de ser något som ser okej ut därinne, så är jag nöjd. Men kvinnan som gjorde undersökningen hann knappt sätta proben mot min gelkladdiga mage innan jag såg ett litet huvud, en ryggrad och ett litet hjärta som slog! Och den första tanken som slog mig var “det är verkligen ett riktigt barn därinne!”. Det verkar så självklart för alla som blir gravida att det är en liten människa som växer inne i dem. Men för mig har det varit så overkligt, jag kanske bara inbillar mig. Kanske kan man bli skengravid, precis som min systers kaniner blev skendräktiga ibland…? Men nu har jag sett att det faktiskt är en riktigt liten människa därinne. En som lever och rör på sig. Som suger på tummen. Som kryper ihop och lägger sig på mage med armarna under hakan. Som utifrån vad som kunde ses verkar vara frisk.
Så nu vågar jag lita på att de små rörelserna jag känt senaste veckan faktiskt är mitt barn som sprattlar, vänder på sig och hickar. Och min förnöjsamhet över att vara gravid och känslan av att jag vill fortsätta vara gravid länge, länge, byttes mot en ganska stor gnutta längtan efter att få träffa den lilla palten som bor därinne. En blandning av mig och min man – hur spännande kan inte det bli?! Omkring den 11 juli får vi träffa honom eller henne, om allt går som det ska. Allt kan fortfarande hända. Varje dag som går känns som en välsignelse, som jag aldrig vill ta för given!
