Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.

Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!

Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.

I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.

Vecka 9

Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).

Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.

Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!

We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!

Får ni också ibland en känsla av att ni inte känner igen ert liv? Eller att ni liksom inte hängt med på allt som hänt de sista åren?  Som en slags overklighetskänsla, kombinerat med minnesförlust. Ett “vart är vi på väg?” blandat med “hur hamnade jag här?”.

Jag hörde om en kultur där man menade att om man går för fort, så hänger själen inte med. 

Kanske är det det som hänt. Om någon t.ex. frågar var jag bor, eller hur gamla mina barn är, så rabblar jag upp korrekta svar utan att blinka. Men sen kan jag sitta på bussen på väg hem från jobbet, titta ut över åkrar, ängar och platt skånskt sommarlandskap, och inte riktigt förstå vad jag gör här. I Skåne, på landet. Bor jag verkligen här?? Hur gick det till? Eller så stannar jag upp en sekund i det intensiva livet med barnen. Förutom två dagar i veckan när jag jobbar, så har jag dem, i stort sett, alltid inom synhåll, eller till och med, rent fysiskt, inpå mig. Ändå kan jag plötsligt undra “är det här mina barn, som är så fina, så stora, som pratar och resonerar?” Hur gick det till? 

Kanske är det bara jag, som inte vet var jag är i livet. Även om jag oftast tror att jag har koll på läget.

Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.

Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!

Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.

Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.

För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.

Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.

Idag följde vi med Öppna Förskolan på utflykt. Ca 20 minuters bilresa, till en bondgård. En riktigt lyckad förmiddag. Barnen älskade det, och vi fick se många djur.

Så skånskt, så somrigt, så vackert.

Vi såg kor, hästar, får, höns och två minigrisar. Men allra mest exalterade blev barnen när tågen då och då körde förbi inom synhåll.

Att få sitta i en riktig traktor, trycka på knappar, dra i spakar och svänga med ratten, var en annan höjdpunkt. Och jag insåg att min försiktiga pojke – som tagit tid på sig att lära sig klättra, och inte velat gå in i nya situationer utan mammas trygga hand – håller på att bli stor. Han klev själv iväg fram till djuren, och klättrade raskt upp i traktorn, utan hjälp, som om han aldrig gjort annat. Stolt som en tupp är jag, över de här två fina!

Han ville så gärna klappa hönorna. Men de var inte alls med på det, och gick iväg, så fort de anade en liten barnhand på ryggen. Jag föreslog att han skulle sätta sig ner, kanske, kanske skulle en höna komma fram om han inte sprang efter den.

Men ingen av hönorna ville bli klappad. Vilket inte alls gjorde honom modfälld. När det var dags att åka hem sa han, “Jag ska bala flåga en sak till hönan!” Och så gick han iväg efter en sprättande höna och jag hörde honom prata och fråga.

När han äntligen var färdig och vi nästan var framme till bilen, fastnade han igen.

Den här gången i samtal med en tupp.

Jag vet inte hur många gånger varje dag Algot frågar “Mamma, vad är det för dag idag?”. Och hur jag än försöker påminna honom om att vi pratade om det nyss, eller berätta vad det var för dag igår (han kan rabbla veckans dagar), så kommer han sällan ihåg vilken dag det är.

Så idag tog jag äntligen tag i det jag tänkt länge att jag skulle göra. Jag gjorde en “veckoklocka”. Jag har sett olika varianter på pedagogiska bilder för att visa vilken dag det är. Och fritt ur minnet, och på fri hand knåpade jag ihop den här:

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd! Jag har aldrig varit bra på att rita eller konstruera saker. Särskilt inte utan en tydligt mall och instruktion att följa. Men nu skissade jag bara upp det här på fri hand, på en papptallrik.

Ofta lägger vi ju upp veckan som en lång rad, med kolumner bredvid varandra. Men jag läste någonstans att det kan bli tydligare för barn med en cirkel, eftersom det ju börjar om igen efter söndag.

Färgerna valde jag utifrån de veckoscheman som ofta används i skolan, kanske främst till barn med särskilda behov (jag googlade). Där brukar de vara pastellfärgade, men jag tog barnens tuschpennor istället.

Jag hade egentligen tänkt sätta pilen i mitten, med ett “spindelben” (heter det så, ni vet ett sånt där huvud med två ben som kan böjas?), men jag hittade inget här hemma. Till slut hittade jag ett gem (vi har verkligen inte fått ordning på skrivbordssaker efter flytten än, har ju bara bott här i drygt 1,5 år nu…).

Så nu får vi se om barnen fattar grejen, och kollar på veckoklockan, istället för att fråga vilken dag det är. Algot har redan lärt sig att rosa är lördag. Eftersom vi köpte lite godis när vi var och handlade, som han ska få några bitar av på lördag. Jag ser redan fram emot att snurra fram pilen till tisdag imorgon.

För en månad sedan började jag jobba 40 %. Och såklart prickade jag in både några dagars jobb i påskhelgen, och både valborgsmässoafton och första maj. Lite tråkigt, men det går ju att njuta av våren ändå.

Är så tacksam för alla vårlökar som tidigare ägare planterat i vår trädgård. Tulpaner i alla färgkombinationer blommar här och där.

Plommonträdet blommar.

Päronträdet, som förra året gav så ofantligt många, hårda, friska Elsa-päron.

Och min favoritblomma, äppelblom. Finns det någon vackrare? Som en liten dekoration på en bakelse, så underbart söt!

Rapsen blommar. Det är så spännande att uppleva en andra vår här ute på landet, och se vad som växer upp på åkrarna. I år har vi flera rapsfält inom synhåll från huset, det hade vi inte förra året.

Under några dagar har vi, båda familjerna här på gården, ägnat oss åt vårsådd. I grönsakslandet har vi nu sått morötter, sallad, ärtor, bönor, dill, persilja och potatis.

Vi har täckt landet med fiberduk, för att skydda mot kyla, avdunstning och hungriga harar och rådjur.

Vi har skrubbat växthuset rent, och för första gången börjat använda det.

Nu bor tjugosex tomatplantor här. Känns riktigt bra att vi drivit upp de här, från frön. Ska bli så spännande att se hur stor skörd vi får. Hittills har vi burit in dem på natten, eftersom vi haft minusgrader på nätterna. Men förhoppningsvis blir det varmare snart.

Det känns faktiskt lite skönt att den här djungeln flyttat ut.

Så nu behöver vi gå ut på kvällarna och vattna och titta till sådden. Vi har skaffat en regnvattentunna, och en stor tank, som Jon håller på att bygga en anordning med stuprören till. Blir det som förra året, så lär vi behöva ta vara på varje liten droppe som kommer. Vi har haft en väldigt torr vår. Men nu har det faktiskt regnat litegrann de sista dagarna.

I morse upptäckte jag att jag fått mitt första gråa hårstrå! Och jag blev faktiskt glad. Tänk vad häftigt, nu kan jag åtminstone se vis och erfaren ut. Ja, jag har faktiskt väntat på att det ska hända.

De flesta av mina jämnåriga vänner har länge beklagat sig över sina grå strån, som vissa döljer under färgningar, andra inte. Själv slutade jag tona/bleka/färga håret för sådär tio år sedan, när jag totalt misslyckades med en blekning, och håret blev gult!! Det var förfärligt, och jag lovade mig att aldrig göra om det.

När jag kom in i puberteten så var jag den första av mina kompisar. Det var jättejobbigt! Jag tyckte inte om hur min kropp förändrades, och hur jag såg ut.

Länge har jag kämpat mot mig själv. Men någonstans i längs vägen, i takt med att jag landat mer i vem jag är, har jag kunnat se på mig själv på andra sätt.

Och under en lång tid har jag jobbat på att tycka om min kropp som den är. Det går bättre och bättre, även om allt runt omkring skriker till mig att jag borde köpa det ena och det andra för att ändra mitt utseende. Men så här är jag ju skapad, vem är jag att försöka ändra på det.

Och nu tycker jag mest det är fascinerande att min kropp ändras. Av barnafödande och av ålder. Rynkorna i ansiktet, som djupnar. Magen som är skrynklig och naveln ledsen. Håret som, nu plötsligt, grånar. Tänk att det är så här jag ser ut som vuxen.

Efter nästan fem månader med novemberväder, aka skånsk vinter (regn från sidan, alltid blåsigt, särskilt när man bor på en åker, och grått, grått grått), när man undrat femtielva gånger hur man frivilligt kunde bosätta sig här, så kommer våren, flera veckor tidigare än i övriga landet.

Och den liksom fjäskar in sig med allt vackert, allt fågelkvitter och alla dofter som börjar vakna. Ungefär som någon som varit dum länge, och sedan gör något jättegulligt, och ba’: “Men du, nu glömmer vi det där. När vi kan ha det så här bra.” Och jag bara ler generat, över uppmärksamheten: “Ja! Nu är allt förlåtet! Inget slår den skånska våren!”

Tulpaner i skugga
Samma tulpaner, i solsken


Härom veckan åkte jag och barnen med lådcykeln till affären. När jag stod och låste cykeln anade jag i ögonvrån att kvinnan som brukar sitta utanför affären och tigga gick förbi oss. Kanske tittade jag upp och hejade, jag minns inte så noga.

Men bara några sekunder senare hörde jag någon som ropade en bit bakom mig. Jag vände mig om, och där stod tiggarkvinnan tillsammans med en “alldeles vanlig, svensk” kvinna i 70-årsåldern. Tiggarkvinnan vinkade åt mig att jag skulle komma dit. Barnen satt fortfarande fastspända i cykellådan, så jag gick de få stegen fram till de två kvinnorna.

Den tiggande kvinnan höll nu den andra kvinnan under armen, men jag förstod inte vad hon sa. Den äldre kvinnan, som stod och höll sig i den hjälpande armen, och en stolpe, precis intill bilarna som åkte förbi, tittade förvirrat upp. “Åh”, sa hon, “kan du hjälpa mig så jag får sätta mig ner?”. Jag såg mig omkring, en liten bit bort fanns en bänk. Jag stödde henne och vi gick bort till bänken där hon sjönk ner. Jag frågade hur hon mådde, och om jag kunde hjälpa henne med något mer.

Hon berättade att hon hade en sjukdom som ibland, plötsligt gjorde henne yr. Men nu kunde hon själv ringa till sin man, som kunde komma och hämta henne.

Jag förstod att den tiggande kvinnan sett den yra kvinnan stå och försöka stödja sig på en stolpe, medan alla andra, som var på väg till eller från affärens parkering gått förbi. Eller, som jag, inte sett henne. Hon hade skyndat sig fram för att hjälpa, men pga språkförbistringar hade hon inte förstått hur kvinnan behövde hjälp.

Senare, när vi pratade om den här händelsen hemma, kom vi att tänka på den där liknelsen, som Jesus berättar, om den barmhärtige samariern. Ni vet, den där alldeles vanlige mannen, som blev nedslagen och rånad på vägen. En rad människor, vanliga, högt ansedda, välutbildade, religiösa, passerar den nedslagne, men vänder bort blicken, går över till andra sidan vägen.

Så kommer en samarier förbi. En av det där folket, som vanligt folk inte beblandade sig med, som inte ansågs vara värda något. Han plåstrade om mannen så gott det gick vid vägkanten, och tog sedan med honom och såg till att han fick hjälp.

Och Jesus frågar de som lyssnat, vem var den nedslagne mannens nästa?

“Älska din nästa som dig själv.”