Härom veckan åkte jag och barnen med lådcykeln till affären. När jag stod och låste cykeln anade jag i ögonvrån att kvinnan som brukar sitta utanför affären och tigga gick förbi oss. Kanske tittade jag upp och hejade, jag minns inte så noga.

Men bara några sekunder senare hörde jag någon som ropade en bit bakom mig. Jag vände mig om, och där stod tiggarkvinnan tillsammans med en “alldeles vanlig, svensk” kvinna i 70-årsåldern. Tiggarkvinnan vinkade åt mig att jag skulle komma dit. Barnen satt fortfarande fastspända i cykellådan, så jag gick de få stegen fram till de två kvinnorna.

Den tiggande kvinnan höll nu den andra kvinnan under armen, men jag förstod inte vad hon sa. Den äldre kvinnan, som stod och höll sig i den hjälpande armen, och en stolpe, precis intill bilarna som åkte förbi, tittade förvirrat upp. “Åh”, sa hon, “kan du hjälpa mig så jag får sätta mig ner?”. Jag såg mig omkring, en liten bit bort fanns en bänk. Jag stödde henne och vi gick bort till bänken där hon sjönk ner. Jag frågade hur hon mådde, och om jag kunde hjälpa henne med något mer.

Hon berättade att hon hade en sjukdom som ibland, plötsligt gjorde henne yr. Men nu kunde hon själv ringa till sin man, som kunde komma och hämta henne.

Jag förstod att den tiggande kvinnan sett den yra kvinnan stå och försöka stödja sig på en stolpe, medan alla andra, som var på väg till eller från affärens parkering gått förbi. Eller, som jag, inte sett henne. Hon hade skyndat sig fram för att hjälpa, men pga språkförbistringar hade hon inte förstått hur kvinnan behövde hjälp.

Senare, när vi pratade om den här händelsen hemma, kom vi att tänka på den där liknelsen, som Jesus berättar, om den barmhärtige samariern. Ni vet, den där alldeles vanlige mannen, som blev nedslagen och rånad på vägen. En rad människor, vanliga, högt ansedda, välutbildade, religiösa, passerar den nedslagne, men vänder bort blicken, går över till andra sidan vägen.

Så kommer en samarier förbi. En av det där folket, som vanligt folk inte beblandade sig med, som inte ansågs vara värda något. Han plåstrade om mannen så gott det gick vid vägkanten, och tog sedan med honom och såg till att han fick hjälp.

Och Jesus frågar de som lyssnat, vem var den nedslagne mannens nästa?

“Älska din nästa som dig själv.”

Det finns några uttryck jag stör mig på mer än andra. Och när man väl börjat tänka på störande saker, så verkar de dyka upp överallt.

Det ena är när någon säger t.ex. “Det här är Britt-Marie, hon är 87 år UNG!”. Oavsett vilken siffra som nämns framför årtalet, så tycker jag det är ett fånigt, onödigt och konstigt sätt att uttrycka sig.

Jag förstår, såklart, att vad personen i fråga vill säga, är att här är en person, som visserligen uppnått en viss ålder, men som ändå är ungdomlig/hänger med/inte är dement/ska respekteras ändå. Är inte det jättekonstigt att vi upplever att efter en viss ålder (50? 60? 80?) så har vi ett behov av att bortförklara ålder. Borde inte ålder vara lika med erfarenhet, pondus, insikt, respekt?

Själv tycker jag att, visserligen är det konstigt att tänka på att jag själv är så gammal som jag är (när min mamma var så gammal som jag är nu, var jag själv 13 år, och minns ju väldigt tydligt den tiden, och hur jag upplevde att hon var väldigt vuxen, ganska gammal och hade koll på allt), men samtidigt väldigt skönt att i min ålder ha en viss pondus. När jag var färdigutbildad sjuksköterska och började jobba var jag 24 år gammal. Då kunde jag ofta uppleva att jag tagit på mig alldeles för stora skor, vilket stort ansvar att stå med människors liv, död och hälsa i mina händer, vid den åldern. Skulle mina patienter överhuvudtaget få något förtroende för mig? Nu kan jag verkligen uppleva (även om jag ibland kan undra när folk ska komma på att jag bara leker vuxen) att bara min ålder i sig, och att jag absolut inte ser ut som 17 längre (hehe), ger ett annat förtroende och en annan respekt för min åsikt, kunskap och erfarenhet.

Så, hörni, sluta genast med att säga att någon är 72 år UNG. Ålder är inte farligt! Med ålder bör också respekt komma.

Det andra uttrycket som jag stört mig på i flera år, är att kvinnor nästan aldrig benämns som kvinnor, utan som “tjejer”, ända tills de är 100 år! Att prata om “en tjej på mitt jobb”, som är 59 år, är ju jättemärkligt! Och ja, det är (nästan) alltid kvinnor i samma ålder, som uttrycker sig så.

Jag tänker att det kommer sig ur samma fenomen som det ovan, att vi inte vill kalla någon för gammal. Och att man inte känner sig (så) gammal. Och därmed vill vi inte kalla någon för kvinna, tant, gumma. MEN, det är väldigt ovanligt att 59-åriga män kallar sig för killar!! Varför är det så???

Jag kan själv tycka att det är svårt att veta vilket ord jag ska använda om jag berättar för någon om ett par i min egen ålder, som den personen inte känner, och ska säga något om… ja, vilket ord ska jag använda? Tjejen, frun, kvinnan, mamman, hon?

Nej, nu måste vi ta tillbaka ordet kvinna, det är väl inget konstigt??

Med vänlig hälsning en KVINNA som är 38 år GAMMAL!!

Vi kan ju låtsas att helgen just tagit slut, så att det inte märks att jag missade att trycka på Publish när jag var klar. Och när vi ändå håller på kan vi ju låtsas att jag uppdaterar min blogg hela tiden med en massa intressanta anekdoter och tankar från mitt spännande liv.
Efter en regnig förmiddag sprack det plötsligt upp och blev soligt. Lillan och jag trotsade de isande kalla, och ganska hårda vindarna och gick ut en stund.
De sista veckorna har så många blommor tittat upp, lite varstans. Tänk vilken glädje det är varje år. Efter den långa, sega, mörka, gråa vintern, så kommer våren igen. Med ljus, värme och blommor. Färg, ljus och ork!
Sedan gick vi in och åt årets femtielfte semla. Så gott!!
Barnen har pärlat hela eftermiddagen. Algot gör halsband och pärlplattor. Hilda öser upp alla pärlor från lådan, och lägger dem på bordet. Sedan är hon klar.
Sedan tittade våra vänner, som vi delar gården med, in för att lämna några saker. Barnen ville stanna och pärla, de med. Sedan blev det spontan, gemensam kvällsmat här. Jag är så tacksam för den gemenskapen, och för att vi kan dela livet så här!

Jag älskar att baka. Tidigare i livet har jag haft perioder då jag inte köpt något bröd, utan bakat allt själv. Men nu för tiden tar jag mig sällan tid att baka. Till stor del för att det inte är den avkoppling det en gång var.

 

Men i eftermiddags bakade jag och lillan tekakor. Hjärtformade, på hennes begäran. Jag hittade ett recept där de bara skulle jäsa 15 minuter, och gräddas i sju minuter. Så eftersom det bara var en timme kvar till kvällsmat tänkte jag att det borde vi hinna, med god marginal.

Följande hann hända innan/medan vi bakade. Hilda hällde en vattenkanna, halvfylld med vatten över sig. Vi bytte hennes kläder. Hon kissade på sig. Vi bytte hennes kläder. Hon behövde kissa igen. Vi gick på toa. Hon åt upp några deciliter mjöl och några kilo deg. Algot kom in, efter att ha varit ute med grannarna. Hans strumpor var blöta, jag skickade upp honom på övervåningen för att hämta nya. Jon kom hem från jobbet. Maten (som bara skulle koka medan vi bakade) kokade över. Algot började vrålgråta från övervåningen. Jag sprang upp till honom. Det visade sig att han klättrat upp på, och ramlat ner från, skötbordet (förutom en öm bakdel, gick det trots allt bra). Ner igen och fortsätta bakningen, medan Jon tog över tröstandet. I ett försök att rädda undan lite deg som Hilda ville äta, råkade jag slå till ett mått med mjöl i, som for ner på golvet.

Men till slut blev både brödet och övrig kvällsmat färdig. Behöver jag säga att lillan inte åt något bröd, bara pålägg. Men jag tyckte det var gott i alla fall.

Jag var på vattengympa idag. Ja, jag vet – det är sånt som tanter gör. Och det passar ju bra!

Innan jag fick barn har jag (i perioder) varit i ganska bra fysisk form. Efter en hel skoltid då idrott och fysisk aktivitet var bland det värsta jag visste, lyckades jag i 20-årsåldern hitta träningsformer som passade mig, och hittade en glädje i att röra på mig.

Men sedan jag fick barn har jag inte tagit mig tid och energi att komma igång och röra på mig. Men sedan några månader tillbaka har jag känt att kroppen verkligen känns klen. Att jag inte orkar, rent fysiskt, vissa saker som jag vill klara av. Så nu har jag sedan i julas tagit tag i det, och faktiskt tränat en, eller ibland två, gånger i veckan. Det är motigt och tråkigt att komma iväg. Varje gång. Men inte minst för att Jon peppar mig, så kör jag på.

Så idag blev det vattengympa, för första gången på länge. Mycket jobbigare än vad man kan tro. Men skönare för lederna än andra typer av gympapass, vilket jag annars gillar – jag behöver någon som hela tiden säger åt mig att röra på mig, annars tappar jag motivationen.

Hur som helst. När jag tränar hinner jag tänka lite. Mer än någon annan gång. Idag funderade jag på det här med min kropp. Som typ alla kvinnor har jag svårt att förhålla mig till min kropp. Från alla håll ser/hör/läser jag att jag inte borde vara nöjd med hur min kropp ser ut, den borde se ut på ett visst sätt för att behaga. Osv osv. Och det är så lätt att dras med i det, fast jag inte vill tänka så.

Men min kropp kommer ju aldrig mer bli sig lik. Dels för att jag gått igenom två graviditeter och förlossningar. Dels för att jag närmar mig 40. Jag kan liksom inte förvänta mig att min kropp ser ut, eller känns, eller fungerar likadant som när jag var 19. Dels för att jag har andra påfrestningar nu, med dålig sömn, färre möjligheter till träning, mycket bärande (ofta samtidigt som jag gör något med ena handen) osv.

När jag hamnar i negativa tankar om mitt utseende försöker jag tänka på min kropp mer som funktionell, än som visuell. Typ Tänk att min kropp kunnat producera två barn, med allt vad det innebar av foglossning, 20 kg viktuppgång, förlossning mm mm, och ändå funkar nästan lika bra som innan (jag kunde ju knappt gå pga smärta sista månaderna (!) av båda graviditeterna, det märker jag aldrig av nu!). Tänk att jag kan gå, se, höra, dansa osv. Tänk att jag kan bära mina barn (även om ryggen och armarna tar stryk ibland). Tänk att jag med min kropp och bara genom att finnas där, kan trösta mina barn. Tänk att min man älskar min kropp, fast den är blek, hårig och bullig. osv osv.

Småbarnsåren är, i alla fall i mitt liv, de mest intensiva, tröttande, stressande åren. Dagarna går så rasande fort med allt som ska göras och hinnas med. Tiden för mig själv är minimal. Våra barn har alltid sovit dåligt, vilket påverkat vår sömn, och vår trötthet i flera år nu.

MEN, samtidigt skulle jag inte vilja byta bort den här tiden med mina barn för allt i världen! Jag är så tacksam för allt jag får vara med om. Och många av de saker jag får överdoser av nu, vet jag att jag kommer att sakna om bara några år, månader, eller veckor. För barnen utvecklas ju så snabbt, och det som är intensivt fokus just nu, försvinner i nästa fas. Och glöms bort så fort.

Här är några av de saker jag kommer sakna, från livet så som det är just nu:

  • Hildas mjuka, fortfarande lite korviga, små ben. Med små, små minitår och mjukt hull, till och med på fötterna.
  • Algots fantasilekar. Just nu heter han Algot Uggla, och flaxar med armarna och hoar. Förra veckan fick vi inte av honom hans Bamse-pyjamas på flera dagar, och han svarade inte på tilltal om vi inte kallade honom Bamse.

  • Mjuka små armar kring min hals. Hundra gånger varje dag, och nästan lika många gånger varje natt.
  • En varm liten person i min famn. Vid matbordet, i soffan, på golvet, ute på gården. Ständigt har de, båda två, behov av att komma nära en stund och bara sitta där.
  • De få gånger jag varit ute, utan barnen, och de kommer springande och hojtande, och kastar sig i min famn, när jag kommer hem.
  • Deras små röster. Som sjunger, pratar, hojtar, viskar.

  • Algot som sitter på sin fotboll och använder den som trumma, samtidigt som han leder oss andra i allsång. Han är riktigt rytmisk och musikalisk och det gör mig så stolt, glad och varm i hjärtat!
  • Hilda, som vid 1½ år, kan flera sångtexter, och som börjar hitta melodin mer och mer.
  • Hilda som börjar dansa till nästan all musik, oavsett om hon sitter fast i sin stol, sitter på golvet eller står. Dansa måste hon, när hon hör musik.
  • Algot som “dansar med armarna”, som han säger, och vevar och fäktar med armarna, med ryggen böjd, och fötterna skuttande.
  • Hilda som kryper upp på mig, mitt i natten i sängen, och säger “Hej!”, rakt in i mitt öra. Just när det händer vet jag inte om jag ska skratta eller gråta (jag vill ju bara sova). Men vet att jag kommer att minnas det med ett leende.
  • Hur de upptäcker världen, och vill visa mig allt de ser. En skata som flaxar högt upp i luften. En fluga som spatserar på köksbordet. En traktor som åker förbi. Ett torn de byggt. Allt är lika spännande och nytt.

  • Hur de ser ut. Jag kan inte se mig mätt på dem. Och jag tänker många gånger varje dag, “tänk att det här är mitt barn, han/hon ser ut så här, och mina gener finns i honom/henne”.
  • Att de kommer till mig med allt som de behöver hjälp med, oavsett tid på dygnet, eller vad jag håller på med. Så tröttande ibland. Men jag vet ju att det kommer en dag när de inte kommer till mig, och att jag då kommer att sakna det.
  • Algot som kommer och vill trösta när Hilda (eller jag, för den delen) är ledsen, med en puss på kinden.
  • Hilda som trutar med sin lilla mun och säger “Hilda lessen”, när något går emot henne.
  • Hildas runda lilla mage.

  • Deras mjuka hår.
  • Algot med armen om sin “lillasyster Kanin” när han somnat i sin säng.
  • Hilda som ligger på mage, med knäna uppdragna och blöjrumpan i vädret när hon somnat i sin säng.
  • Algot som stolt hjälper mig att baka eller laga mat.

  • Hilda som sträcker fram tallriken och hojtar “mela mat!!”.
  • Hilda som klättrar upp på precis allting. Så stressande och enerverande, men också så charmigt med upptäckarlusten.
  • Algot som klarar mer och mer själv, men ändå vill ha hjälp ibland.

Många gånger varje dag stannar jag upp en sekund och njuter, innan jag springer vidare.

Tiden räcker verkligen inte till, till att skriva så mycket jag skulle önska. Men nu, sent omsider, har jag i alla fall knåpat ihop en sammanfattning av året 2018. Med risk för att jag, i min tankspriddhet har glömt något viktigt. Listan är lånad från bloggen Underbara Clara. Här kommer den.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Var föräldraledig hela året. Så det här året har verkligen präglats av barnen. Är så fantastiskt tacksam att jag har dem, och att jag har möjlighet att tillbringa så mycket tid med dem!

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, inte som jag kan komma på. Men med barnen sker ju förändringar hela tiden. Så snart vi kommit in i en rutin och jag tror att jag förstår hur vi ska lägga upp dagarna på bästa sätt, så kommer någon in i en ny fas, och behöver nya rutiner. Men där handlar det ju mest om att hänga med, inte så mycket om att jag förändrat något.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, ett par vänner, och flera av mina kusiner har fått barn det här året.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Vi hade ett jättehärligt kalas för barnen lördagen mellan deras födelsedagar (de fyller år med tre dagars mellanrum), tillsammans med kusinen som fyller år samma dag som Algot, det kommer jag minnas. Och första helgen i augusti när några av våra närmsta vänner flyttade in i det andra bostadshuset på vår gård, det kommer jag också minnas. Och sommaren 2018, då det var högsommarvärme, torka och knappt något regn mellan mitten av april och slutet av september kommer väl knappast någon glömma.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? I år har vi faktiskt “bara” varit i Sverige. Inte något aktivt val, även om jag, som många andra, fått upp ögonen för hur mycket flyget faktiskt påverkar vår sköra värld.

Bästa köpet? Vi har gjort flera riktigt stora köp i år, och jag är väldigt nöjd med framför allt tre av dem. 1. Lådcykel, med el. Än så länge har jag “bara” cyklat med den till mataffären, och till samhället 5 km härifrån, men under sommarmånaderna cyklade jag ca 10 mil/månad med den. Både barnen och jag tycker att det är jättekul att cykla. Till våren vill jag testa att cykla med barnen till Lund (drygt en mil). 2. Robotdammsugare. Jätteonödigt, tyckte jag först när tanken kom upp. Men vi har ett väldigt stort hus, och städningen är en evig stress för mig. Och sådan skillnad det har blivit, på bara några veckor sedan vi köpte den. Huset blir städat varje vecka, och jag känner mig inte längre stressad över det. 3. I slutet av sommaren satte vi upp solceller på lagårdstaket som vetter nästan rakt åt söder. En stor investering, som vi fick låna till, men som kommer att betala sig på bara några års sikt. Och det känns fantastiskt att kunna producera miljövänlig el!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Det må låta klyschigt, men att se mina barn varje dag. Jag förundras dagligen över att de finns, att de är mina, att de är så fina och goa, roliga, smarta, påhittiga. Att få se dem växa och utvecklas, få lära känna deras personligheter. Bara att höra dem lära sig prata och undersöka hur man använder ord, är så otroligt roligt. De senaste dagarna har de lekt mycket med en ficklampa, eller “finklampa”, som Algot säger och “slimm-slampa”, som Hilda säger. Sådana små saker roar mig, och gör mig så glad!

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Ännu en klyscha, men inte desto mindre sann: Fred, kärlek och frid i denna oroliga värld!!

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst, simmat, rört på mig, stickat, virkat, bakat, skrivit, bloggat. Överlag får mycket av mina egna intressen och behov stå tillbaka, när barnens behov är mer akuta. Och jag tänker att så får det vara, allting har sin tid. Men visst saknar jag vissa saker.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. För världsläget, för klimatet, för framtiden, för hur mina barn ska få det i livet.

Favoritserier från året som gått?  Har jag ens följt någon serie? Minns ingen. Jag som annars gillar serier. Har säkert sett någon bra, men jag tror jag har minnesluckor från de senaste 18 månaderna, vissa saker minns jag bara inte. Skyller på konstant sömnbrist, och intensiva dagar.

Bästa boken du läst i år?  Samma här. Har jag ens läst någon? Nej, för första gången på 32 år (?) har jag inte läst någon skönlitterär bok, för min egen skull. Lyssnade på två okej talböcker i somras. Men ingen som var jättebra. Jag som alltid brukar läsa massor. Men som sagt, allting har sin tid. Har dock läst hur mycket som helst för barnen. Så glad att de båda gillar böcker, även om jag själv tröttnar på att läsa samma bok femtielva gånger. Tack och lov för bibblan!!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att jag inte jobbat alls. Haha. Det har känts helt rätt, för hela vår familj, att jag prioriterat familjen på heltid det här året! Så tacksam för den möjligheten!

Största framgång på det privata planet?  Att jag, faktiskt, för det mesta, ror hela den här tillvaron, med två småbarn och ett hus, i land. Såklart bryter jag ihop med jämna mellanrum, gör misstag, tvivlar på mig själv som mamma, fru, människa, osv. Men för det allra mesta löser jag dagarna på ett ganska bra sätt, och det är jag stolt över – tänker att det är viktigt att få vara stolt över det man gör bra!

Största misstaget? Att vara ute i bara tre tunna lager kläder när det var 25 plusgrader, sol och aningens blåsigt, för då fick jag mjölkstockning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare! Jag känner verkligen att livet bara blir bättre och bättre. Absolut ingen dans på rosor, men jag är så otroligt tacksam för de som är mina, och för att tillvaron och vardagen är så fina, ändå. Tänk om mitt tonårs-jag, eller mitt 25-års-jag hade vetat, hur bra livet kunde bli!

Vad spenderade du mest pengar på? De tre köp jag nämnde tidigare, var utan tvekan också de tre dyraste!

Något du önskade dig och fick? Att få vara föräldraledig så länge, var något jag verkligen önskade.

Något du önskade dig och inte fick? Positiva förändringar i världsläget, mindre hat, mer kärlek i världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag fyllde år på fettisdagen det här året, och grämer mig fortfarande lite över att jag inte bakade en semmeltårta. Men jag var för trött. Firade med familjen, och på kvällen bjöd vi hit mina svärföräldrar och en av mina svägerskor med familj.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mera sömn! Våra barn har verkligen haft svårt att komma till ro på nätterna. Algot började sova hela nätter när han var runt två år, och då föddes Hilda. Och nu, vid 18 månader, sover hon fortfarande inte hela nätterna, utan vaknar minst en gång och behöver alltifrån någon minuts, till ett par timmars uppmärksamhet. Hoppas att hon snart sover bättre! Väldigt tacksam att jag och Jon i alla fall kan dela upp nätterna, sedan jag slutade nattamma i somras.

Vad fick dig att må bra? Solen och värmen. Min fina lilla familj. Tjejhelgen med mina gamla bibelskolevänner i höstas!! Vilodag en gång i veckan. Stunder i skogen.

Vem saknade du? Utöver tid att hinna med mina egna intressen, kan jag verkligen sakna tid och ork att ägna mig åt mina vänner. Kan känna ibland att jag knappt vet om vi har några vänner kvar, för vi orkar så sällan ta tag i att träffa några. Och när vi väl träffas, så hinner vi bara prata en halv minut åt gången, sedan behöver något barn uppmärksamhet. Så jag saknar djupa samtal, med goda vänner. Men, den tiden kommer igen, hoppas jag!

Mest stolt över? Mina barn och min man!

Högsta önskan just nu?  Visshet och frid för framtiden! Att min familj ska få fortsätta vara frisk, trygg och lycklig!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Mitt mål för hösten var att komma igång och simma. Det skedde en gång. I mellandagarna… Men sedan nyår har jag redan simmat tre gånger! Jag behöver verkligen röra på mig och bygga upp styrkan i min rygg och bål, för jag får så ofta ont i ryggen och lederna. Så i år ska jag se till att åtminstone ta mig tid för det, någon gång i veckan.

Kära nån! Så länge sedan det var jag skrev, trots att jag tänkt på hundra inlägg jag vill skriva, om sakernas tillstånd, om livet just nu, om mina tankar om ditt och datt. Men, som så ofta, finns inte tiden, orken och inspirationen på plats samtidigt.

De senaste sex veckorna, sisådär, har barnen haft fyra infektioner var, och jag och Jon varsin. Mest har det bara varit snoriga näsor och lite hosta (fast jag hade mycket hosta, för det får jag alltid när jag är förkyld). Men Hilda har haft två omgångar med hög feber. Nu senast hade hon 39-40 graders feber sju dagar i streck. Framför allt på nätterna, tre eller dyra nätter i rad, gick tempen upp över 40 grader, och då kräks hon. Som barn gör ibland, av hög feber. Inte för att hon sovit bra på nätterna någonsin, men de här veckorna har det varit extra dåligt, och veckan med hög feber var riktigt illa. Vi har turats om att ha hand om henne varannan natt, och sovit i gästrummet med henne, för att turas om att försöka få lite sömn. Några nätter hade hon frossa när febern steg så högt. En natt, när jag hade hand om henne, låg hon och frossade (inte lika roligt som att flossa, kan jag försäkra!) i typ två timmar. Kräktes ner sängen, när febern nått 40,7, trots både ipren och alvedon i kroppen. Och fortsatte frossa. Kräktes en gång till, när tempen stigit till 41,1. Hon var ändå helt vaken och med, småpratade lite när vi gick upp till badrummet och tände lampan. Men jag ringde ändå sjukvårdsrådgivningen, som tyckte att jag skulle åka till barnakuten. Så klockan tre på natten klev jag och Hilda in på en ganska tom barnakutmottagning, i Lund. Vi fick hjälp direkt. Och vid det här laget hade Hilda piggnat till lite, och febern hade, äntligen, sjunkit till 39,0. Hon pratade och pratade och pratade, och pekade och kommenterade allt hon såg. Lite kändes det som att de undrade vad jag gjorde med ett så piggt barn på akuten, mitt i natten. Hon blev i alla fall undersökt och det hela bedömdes som lite segdragen virusinfektion. Trekvart senare åkte vi hem igen. Sen hade hon feber i tre dagar till innan det äntligen gav sig.

Algot har också haft öroninflammation, för första gången i livet. Vad vi märkt i alla fall. Vi märkte det knappt det här gången heller. Det vill säga, Jon märkte ingenting, för just den veckan var han bortrest fem dagar. Men en kväll började Algot plötsligt klaga på att det kliade i örat. Och bara en kort stund senare grät han för att gjorde så ont i örat. Han somnade i alla fall. Och morgonen därpå gjorde det inte ont längre. Däremot rann det lite vätska ur örat. Sprucken trumhinna. Vi fick tid på vårdcentralen, och han fick en penicillinkur utskriven. Trots att läkaren knappt fick undersöka honom, Algot har väldigt stark integritet när det kommer till sådana saker. När vi var på bvc sist ville han varken bli vägd eller mätt. Så att någon ville lyssna på hjärta och lungor, samt titta i svalget och öronen var väldigt jobbigt för honom. Och jag förberedde mig på att fem dagar, med tre doser antibiotika varje dag, skulle bli en kamp. Jag tänkte ut alla möjliga saker jag kunde muta med. Men när det var dags för första dosen så sa jag bara “Nu ska du få medicin att dricka, så att du inte får ont i örat igen”. “Jaha”, sa han och drack upp, utan att blinka. Och så enkelt gick hela kuren. Aldrig vet man i förväg hur det ska gå, när det gäller barnen.

Vissa dagar (och nätter) de här veckorna har jag varit så trött att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen. Andra dagar och stunder har varit mysiga och fina. Som det ju så ofta är. Flera gånger har jag tänkt på hur skönt det är att jag är föräldraledig, och att jag har båda barnen hemma. Vi har inte behövt fundera på vem som ska vabba, om det kanske ändå är dags att skicka iväg barnen till förskolan, de är ju bara lite snoriga osv osv. Den stressen är jag så glad att slippa, så länge det går. Såklart har vi fått ställa in vissa aktiviteter, och varit tvungna att säga nej till att träffa folk, som vi redan bestämt att vi skulle träffa. Tråkigt, såklart, men det kan vi ta igen senare.

Nu tror och hoppas vi att det, äntligen, blivit bättre. Nu har vi haft tre dagar då jag bara torkat någons näsa vid enstaka tillfällen, ingen har feber och ingen hostar. Så kanske, kanske, kanske att vi får vara friska nu.

När jag var liten var söndagmiddagen ofta finmat. Hos farmor fick vi alltid stek och potatis och sås, med skrynkliga kokta ärtor och inlagd gurka. Mormor serverade ofta kyckling och ris och potatis (för morfar tycker inte det är en riktig måltid om det inte är potatis till), med sallad med italiensk salladskrydda på, och knäckebröd och hårt tunnbröd till.

Hos oss ser söndagmiddagen oftast ut så här:

Veckans rester fram på bordet i sina byttor och lådor. Ta vad ni vill och värm på tallriken. Eller som husets treåring, “dä ska inte vala vajmt!”, och vägrar äta om vi värmer, kalla rester ska det vara.

För vi håller hårt i veckans vilodag, som så gott som alltid infaller på söndagen i vår familj. Inga måsten, bara kravlösa göranden som ger energi, så långt det går. Ofta är vi i kyrkan på förmiddagen, och har så trevligt med våra vänner där. Så vi kommer hem långt efter lunchdags, hungriga och trötta. Då känner jag mig som en riktigt duktig husmor, om jag fått några av veckans måltider att räcka så att hela familjen blir mätta även på söndagen.

Idag blev det till och med efterrätt, det händer nästan aldrig. Inte glass och bär, som hos farmor, eller äpplepaj med grädde som hos mormor. Men chokladbollar som jag och Algot gjorde häromdagen funkade minst lika bra. “Buu-ah, buu-ah!!”, skrek Hilda, för att berätta att hon också ville ha “bollar”. Och hon fick smaka lite lite, fast det var socker i!!

Idag hände det. En ytligt bekant dam, klappade mig frimodigt på magen, “Väntar ni en liten till?”, frågade hon. Bara så där. Och nej, jag är inte gravid. Men jag fann mig direkt och svarade “Nej, jag är bara tjock ändå” och log vänligt.

Jag tog faktiskt inte illa upp. Efter att, som så många andra (alla?) kvinnor, ha tyckt illa om min kropp, mitt utseende, mina skavanker, har jag den sista tiden bestämt mig för att se min kropp mer som funktion och mindre som utseende. Och det har faktiskt fungerat, jag är nöjd med mig själv som jag är, och jag bryr mig inte så mycket om hur min kropp ser ut, jag är fin som jag är.

Och tänk, jag har fött två barn. Gått igenom två graviditeter med “foglossning”, bäckensmärta, som gjort att jag knappt kunnat gå för att jag haft så ont. Min kropp har gått igenom två förlossningar, vilket sägs vara lika påfrestande för kroppen som ett maratonlopp, med skillnaden att jag inte tränade något innan. Men bara veckor efter båda förlossningarna har smärtan varit borta och jag kan gå långa, långa sträckor utan att få ont.

Jag har inte kommit igång med någon träning efter att barnen föddes. Jo, jag simmade några gånger när Algot var drygt ett år. Men så blev jag gravid igen, och var så förfärligt trött att jag inte tog mig iväg till någon bassäng igen. Jag går promenader ibland, men oftast i en treåringstempo, och då måste man ju stanna och beskåda alla underverk man ser längs vägen. Och sedan vi köpte vår lådcykel i våras, cyklar jag oftast ett par gånger i veckan.

Jag skulle “behöva” träna, framför allt för att få tillbaka styrka i ryggen och bålen, för jag blir väldigt trött och får ont i korsryggen och mellan skulderbladen av att bära barnen. Och jag skulle “behöva” dra ner på choklad och andra sötsaker, men som hemma-mamma är det ju ibland det enda som är “för mig”, av allt jag gör hela dagarna, att stoppa i mig några bitar choklad då och då.

Så, ja, min mage är lite rund, och klänningen jag hade idag är väl för tight för en rund mage som det inte ligger någon bebis i. Men är det inte konstigt att en kvinna med en rund mage som det ligger en bebis i är något av det vackraste som finns, medan en kvinna med en rund mage som det inte ligger någon bebis i, inte anses fin.

Har ni inte sett Mia Skäringers serie om kroppen och ätstörningar mm, som går på svt nu, och som ligger uppe på svtplay, så kan jag verkligen rekommendera den, så stark och tankvärd, både för män och kvinnor!

Och hörni, även om jag inte tog illa upp, fråga aldrig en kvinna om hon är gravid! Det kan nästan bara bli fel!