Det är inte lätt att vara tre år och inse att man inte är så liten längre. Acceptera att man inte längre är minst. Så många tankar och starka känslor.

Fortfarande, nästan fem månader efter att hon blivit storasyster, är processen att vänja sig vid den nya situationen långt ifrån avklarad.

“Mamma, jag längtar till jag blir bebis igen… Men… NÄR blir jag bebis igen?”

Min stora, lilla flicka.

Jag saknar så att skriva. Det blir varken dagbok, blogg, brev eller något annat just nu. Dagarna går fort och intensivt, med tre småbarn hemma. På kvällarna är det fortfarande ofta amningsmaraton. Och har jag en stund för mig själv, som nu, när Jon tagit med Selma på en promenad, medan Algot och Hilda sover, så är jag så trött i huvudet att jag knappt kan tänka. Så nu bara slänger jag ut det här, som jag skrivit för många veckor sedan, och varken redigerat eller tänkt klart på, men så får det vara. Och kanske kommer jag igång med skrivandet igen, kanske dröjer det veckor eller månader till nästa gång.

Vilken omvälvande, märklig, intensiv, svår, vacker tid vi lever i! För oss alla är väl Corona-viruset något som präglar livet just. Att börja livet som tre-barnsfamilj samtidigt som omvärlden är så annorlunda och så oviss, är ofta riktigt tufft, tycker jag.

Som de flesta andra gravida, nyförlösta, ammande mammor är jag skörare än annars. Jag har inga barriärer mot jobbiga saker. Allt kryper in under skinnet på mig, och upplevs som ett direkt hot mot mitt/mina barns liv, både nu och på sikt. Corona-viruset och den massiva rapporteringen om allt elände det ställer till med är inget undantag. Att det ibland är det enda samtalsämnet när jag pratar med folk, är svårare att hålla ifrån sig.

Så jag följer inte nyhetsrapporteringen särskilt ofta. Stänger av det för det mesta, och försöker att inte gräva ner mig alltför mycket i människors tragiska livsöden. För att jag själv inte kan göra något åt det, och bara skulle gå sönder inombords av att veta mer än jag redan vet.

För mig personligen är den förändrade, mer isolerade tillvaron, både helt annorlunda, och samtidigt ganska lik den tillvaro jag skulle haft om pandemin inte brutit bara några veckor innan vår tredje bebis föddes.

Jag har ju helt eller delvis varit hemma med barnen i snart fem år, så att vi är hemma mest hela tiden nu, är inte så stor skillnad. Samtidigt blir de tillfällen och sammanhang vi brukade träffa folk på desto mer saknade nu. Att vi förlorat Öppna förskolan, kyrkan, kalas för barnens kusiner, biblioteket, lugna eftermiddagar hos mina svärföräldrar och tågresor till min föräldrar och syskon känns sorgligt. Framför allt för att vi inte får dela den här första, speciella bebistiden med många av dem som står oss nära. Att skicka bilder och filmer på sin bebis, är liksom inte samma sak som att få lägga henne i armarna på dem som i vanliga fall delar vårt liv. Det sörjer jag!

Jag inser också att jag saknar att “visa upp” min bebis. Det låter kanske konstigt. Men jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag har längtat så många år efter barn. Flera år senare än många andra i min närhet har jag nu äntligen min tredje bebis, och jag vill liksom visa upp henne, och hela min familj.

Jag saknar också den hjälp och stöttning det är att ha andra människor omkring mig. Som distraherar, leker och pratar med de två största barnen, som håller bebisen en stund så jag får gå på toa i fred.

I onsdags kväll kom hon, vår lillflicka. Ännu har hon inget namn.

Förlossningen gick fort. Vi mår alla bra och är så tacksamma!

Idag kom vi hem till två förväntansfulla syskon. Nu ska vi landa i den nya tillvaron och vänja oss vid livet som trebarnsfamilj.

Älskar att vara gravid! Att få känna ett liv bli till. Känna små ben och armar sprattla där inne. Att få tycka att min stora mage är fin.

Älskar inte hur dåligt min kropp mår av att vara gravid. Illamåendet. Smärtan i fogarna. Att jag knappt kan gå. Halsbrännan. Nästäppan. Att det är svårt att andas. Att jag får sammandragningar så fort jag reser mig upp. Att varje gång jag försöker vända mig i sängen så tror jag att värkarna börjar för det gör så ont.

11 dagar kvar. Men jag är redo nu! Enligt min 2,5-åring säger det bara plupps och så kommer bebisen ut. Vi säger väl så…

I går firade jag ännu ett år i livet.

Jag och barnen är förkylda, igen. Foglossningen är hemsk (i natt kunde jag inte ens ta mig till toan själv, pga kunde inte lyfta ena benet). Så vi mosade runt ensamma här hemma.

Men hade ändå en mysig dag.

Maken köpte med sig mat hem efter jobbet, och jag fick hela världen i present.

Och på det stora hela är jag väldigt tacksam för det jag har!

Nästa år hoppas jag på stor fest, när jag firar in ett nytt decennium i livet!

Vecka 22. Jag vaggar som en anka. Varje steg gör ont. Det gör ont att vända sig i sängen. Jag kan inte böja mig ner utan att bli andfådd. Jag är helt enkelt inte alls en sån där gravid som studsar runt i tillvaron och är i toppform.

MEN! Jag njuter ändå fantastiskt mycket av den här tiden. Av att det ännu en gång växer ett litet liv i mig. Att jag får känna små sparkar och rörelser från någon som redan är en del av vår familj, av vårt liv. Att jag inte behöver hålla in magen och försöka se smal ut (som man ju “ska”). Att storasyskonen är minst lika nyfikna och förväntansfulla som jag. De är så kärleksfulla, kommer och vill krama och pussa på bebisen. De funderar mycket på hur stor den är nu, när den ska komma ut, och hur det ska bli då. Det är verkligen stor skillnad på hur mycket de deltar och förstår, vid 2,5 år och 4,5 år, jämfört med hur mycket Algot kunde delta och förstå, när jag väntade Hilda, när han var drygt 1,5 år.

Den här fasen i mitt liv är väldigt speciell, och aldrig kommer tillbaka!

Med två febriga barn i huset, och regn i luften, blev det ingen kyrkogårdsvandring ikväll. Men det går ju bra att tända ljus hemma på trappan och tänka på dem vi saknar.

Prata om döden och livet, sorgen och hoppet.

För 4,5-åringen blir funderingarna på döden så konkreta och så abstrakta på samma gång. “Är man naken när man är död?”, är ju en mycket relevant fråga, t.ex.

Under min uppväxt var döden något självklart, något som nämndes och pratades om då och då, på ett väldigt naturligt sätt. Det vill jag föra vidare till mina barn. Att vi tror och hoppas att vi ska ses igen en dag. Att det finns så mycket vi inte förstår. Att sorgen ändå kan vara outsägligt stor när någon vi älskar försvinner. Att ljuset övervinner mörkret och att döden inte är slutet.

Ikväll skulle min 4-åring gått på ljusfest. Första tillställningen som bara han (och jag) skulle gått på. Utan lillasyster.

Men så fick han feber. Så vi fick stanna hemma.

Och vad gör man inte för ledsna, besvikna, febriga barn. Trots trötthet, och värk i bäcken och rygg (hej foglossningen, jag har inte saknat dig!).

Plättar till kvällsmat, efter chokladbollar och saft till mellanmål. Och massa bokläsning i soffan. En mysig eftermiddag och kväll blev det, trots allt. 


Idag är det exakt tio år sedan jag träffade honom för första gången. Väldigt snart blev han min första och enda stora kärlek.

Tio år har gått så fort! Samtidigt har så mycket hänt. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Resor, flyttar, beslut, upp- och nergångar, barn, hus och massa annat.

Varje relation kräver mycket arbete, så även vår. Hela tiden. Men jag är så glad och tacksam att det är vi! Kan fortfarande inte fatta att jag inte förblev ensam här i livet, som jag så länge befarade. Kan fortfarande absolut inte förstå att jag får dela livet med någon som passar mig så bra!

Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.