Vecka 22. Jag vaggar som en anka. Varje steg gör ont. Det gör ont att vända sig i sängen. Jag kan inte böja mig ner utan att bli andfådd. Jag är helt enkelt inte alls en sån där gravid som studsar runt i tillvaron och är i toppform.

MEN! Jag njuter ändå fantastiskt mycket av den här tiden. Av att det ännu en gång växer ett litet liv i mig. Att jag får känna små sparkar och rörelser från någon som redan är en del av vår familj, av vårt liv. Att jag inte behöver hålla in magen och försöka se smal ut (som man ju “ska”). Att storasyskonen är minst lika nyfikna och förväntansfulla som jag. De är så kärleksfulla, kommer och vill krama och pussa på bebisen. De funderar mycket på hur stor den är nu, när den ska komma ut, och hur det ska bli då. Det är verkligen stor skillnad på hur mycket de deltar och förstår, vid 2,5 år och 4,5 år, jämfört med hur mycket Algot kunde delta och förstå, när jag väntade Hilda, när han var drygt 1,5 år.

Den här fasen i mitt liv är väldigt speciell, och aldrig kommer tillbaka!

Med två febriga barn i huset, och regn i luften, blev det ingen kyrkogårdsvandring ikväll. Men det går ju bra att tända ljus hemma på trappan och tänka på dem vi saknar.

Prata om döden och livet, sorgen och hoppet.

För 4,5-åringen blir funderingarna på döden så konkreta och så abstrakta på samma gång. “Är man naken när man är död?”, är ju en mycket relevant fråga, t.ex.

Under min uppväxt var döden något självklart, något som nämndes och pratades om då och då, på ett väldigt naturligt sätt. Det vill jag föra vidare till mina barn. Att vi tror och hoppas att vi ska ses igen en dag. Att det finns så mycket vi inte förstår. Att sorgen ändå kan vara outsägligt stor när någon vi älskar försvinner. Att ljuset övervinner mörkret och att döden inte är slutet.

Ikväll skulle min 4-åring gått på ljusfest. Första tillställningen som bara han (och jag) skulle gått på. Utan lillasyster.

Men så fick han feber. Så vi fick stanna hemma.

Och vad gör man inte för ledsna, besvikna, febriga barn. Trots trötthet, och värk i bäcken och rygg (hej foglossningen, jag har inte saknat dig!).

Plättar till kvällsmat, efter chokladbollar och saft till mellanmål. Och massa bokläsning i soffan. En mysig eftermiddag och kväll blev det, trots allt. 


Idag är det exakt tio år sedan jag träffade honom för första gången. Väldigt snart blev han min första och enda stora kärlek.

Tio år har gått så fort! Samtidigt har så mycket hänt. Vi har varit med om så mycket tillsammans. Resor, flyttar, beslut, upp- och nergångar, barn, hus och massa annat.

Varje relation kräver mycket arbete, så även vår. Hela tiden. Men jag är så glad och tacksam att det är vi! Kan fortfarande inte fatta att jag inte förblev ensam här i livet, som jag så länge befarade. Kan fortfarande absolut inte förstå att jag får dela livet med någon som passar mig så bra!

Idag var vi på första ultraljudet. Jag var riktigt nervös innan. Tänk om bebisen inte lever! Tänk om det är fler än en! Tänk om allt inte står rätt till!

Så lättnaden var så stor att tårar började rulla ner för mina kinder, när vi direkt såg ett litet, litet hjärta slå.

Och ett hjärta, en bebis, inte fler. Jag som nästan ställt in mig på tvillingar, bara för att inte bli alltför chockad om det skulle vara det… Inte för att vi har några tvillingar alls i släkten. Men vad vet man.

Och så vitt barnmorskan kunde se idag såg allt ut som det ska.

Det är så fascinerande hur en liten, liten människa, knappt en decimeter lång, redan har alla kroppsdelar och organ på plats. Hur vi kunde se en liten tumme i munnen, små ben, kanske tre centimeter långa, som sträckte på sig. Hjärnans två halvor, och de små, små njurarna.

Så tacksam att få vara med om det här igen!

Barnen var hos sin farmor under tiden. Och jag blev kvar med dem där. Fick en vilostund på soffan, medan barnen lekte och svärmor pysslade omkring mig. Mycket välbehövligt! Det där med att vila under de här trötta, första graviditetsveckorna hinns liksom inte riktigt med.

Äntligen har jag lyckats få till tid, ensam vid datorn, i kombination med lite ork att formulera några ord.

Den här sommaren har varit speciell på många sätt. Inte minst för att den präglats av illamående och trötthet. Några dagar in på semestern upptäckte vi nämligen att jag är gravid igen!

Mycket efterlängtat och glädjande! Tänk att vi ska få en tredje liten plutt. De två vi redan har ger oss så mycket glädje, på så många, olika sätt. Och det ska bli så spännande att se vad det är för en liten en som nu växer inne i mig.

I mitten av mars beräknas den här lilla komma. Jag har precis gått in i vecka 12. Har tänkt under flera veckor att jag skulle skriva om det här, men har helt enkelt varit för trött för att orka formulera mig.

Vecka 9

Magen växer, och redan i vecka 9 fick jag lägga undan mitt enda par byxor som passat efter förra graviditeten (för två år sedan). Så nu har mammabyxorna åkt fram igen. Men det funkar också med vida, fladdriga sommarbyxor, och leggings (hemmamammans ständiga outfit).

Storasyskonen är mycket glada och förväntansfulla. Storebror tyckte att det ska bli en flicka, och att hon ska heta Hilda. Precis som lillasyster. Men nu har han ändrat sig och är övertygad om att när bebisen kommer ut, så har den en snopp. Återstår att se. På torsdag ska vi på det första ultraljudet.

Jag och min TRE barn! Tänk va!?!?! Så tacksam!!

We are expecting our third child in March. The four of us are so happy and looking forward to meet our new family member!

Får ni också ibland en känsla av att ni inte känner igen ert liv? Eller att ni liksom inte hängt med på allt som hänt de sista åren?  Som en slags overklighetskänsla, kombinerat med minnesförlust. Ett “vart är vi på väg?” blandat med “hur hamnade jag här?”.

Jag hörde om en kultur där man menade att om man går för fort, så hänger själen inte med. 

Kanske är det det som hänt. Om någon t.ex. frågar var jag bor, eller hur gamla mina barn är, så rabblar jag upp korrekta svar utan att blinka. Men sen kan jag sitta på bussen på väg hem från jobbet, titta ut över åkrar, ängar och platt skånskt sommarlandskap, och inte riktigt förstå vad jag gör här. I Skåne, på landet. Bor jag verkligen här?? Hur gick det till? Eller så stannar jag upp en sekund i det intensiva livet med barnen. Förutom två dagar i veckan när jag jobbar, så har jag dem, i stort sett, alltid inom synhåll, eller till och med, rent fysiskt, inpå mig. Ändå kan jag plötsligt undra “är det här mina barn, som är så fina, så stora, som pratar och resonerar?” Hur gick det till? 

Kanske är det bara jag, som inte vet var jag är i livet. Även om jag oftast tror att jag har koll på läget.

Det finns så mycket tyckande och tänkande om barn och sömn. Att de borde sova hela nätter, för sig själva, i eget rum, helst från några veckors ålder. När det är helt normalt för människobarn att sova nära sin förälder, amma flera gånger, eller hela natten, i flera månader.

Jag hittade en så intressant artikel, om bebisar och sömn. Läs den gärna!!

Den handlade om hur vi får så mycket åsikter om att bebisar borde somna själva, sova hela natten i egen säng, redan från början osv. Men att dessa åsikter inte grundar sig i forskning om barns behov, utan om tyckande från framför allt manliga läkare för 100-150 år sedan.

Idag vet vi att barn har behov av sin/sina föräldrar för att känna sig trygga, så pass trygga att de kan somna och somna om. Ändå är vi många som, i alla fall, periodvis, känner oss som misslyckade mammor, när vi inte “lyckas få barnen” att sova snällt. När barns sovutveckling är långtifrån linjär, utan, som artikeln beskrev det, tar fem steg fram, tre steg bak, ett steg åt sidan och sedan vänder ut och in på sig själv.

För egen del har jag har haft barnen i min säng ungefär de första 18 månaderna, med undantag för enstaka delar av enstaka nätter. De har båda nattammat tills de var ett år. Nu sover de fortfarande i vårt sovrum. Oftast hela natten i egen säng, ibland delar av natten hos mig.

Och, ja, jag har många gånger trott att jag håller på att bli knäpp, av trötthet, av att jag “borde lära dem att sova själva”. Men så här är livet med småbarn, människobarn är bland de mest krävande när det gäller behov av närhet. Rätt som det är har det gått flera månader utan att de kommer till mig. Och då saknar jag dem, så det värker i kroppen.

Idag följde vi med Öppna Förskolan på utflykt. Ca 20 minuters bilresa, till en bondgård. En riktigt lyckad förmiddag. Barnen älskade det, och vi fick se många djur.

Så skånskt, så somrigt, så vackert.

Vi såg kor, hästar, får, höns och två minigrisar. Men allra mest exalterade blev barnen när tågen då och då körde förbi inom synhåll.

Att få sitta i en riktig traktor, trycka på knappar, dra i spakar och svänga med ratten, var en annan höjdpunkt. Och jag insåg att min försiktiga pojke – som tagit tid på sig att lära sig klättra, och inte velat gå in i nya situationer utan mammas trygga hand – håller på att bli stor. Han klev själv iväg fram till djuren, och klättrade raskt upp i traktorn, utan hjälp, som om han aldrig gjort annat. Stolt som en tupp är jag, över de här två fina!

Han ville så gärna klappa hönorna. Men de var inte alls med på det, och gick iväg, så fort de anade en liten barnhand på ryggen. Jag föreslog att han skulle sätta sig ner, kanske, kanske skulle en höna komma fram om han inte sprang efter den.

Men ingen av hönorna ville bli klappad. Vilket inte alls gjorde honom modfälld. När det var dags att åka hem sa han, “Jag ska bala flåga en sak till hönan!” Och så gick han iväg efter en sprättande höna och jag hörde honom prata och fråga.

När han äntligen var färdig och vi nästan var framme till bilen, fastnade han igen.

Den här gången i samtal med en tupp.

Jag vet inte hur många gånger varje dag Algot frågar “Mamma, vad är det för dag idag?”. Och hur jag än försöker påminna honom om att vi pratade om det nyss, eller berätta vad det var för dag igår (han kan rabbla veckans dagar), så kommer han sällan ihåg vilken dag det är.

Så idag tog jag äntligen tag i det jag tänkt länge att jag skulle göra. Jag gjorde en “veckoklocka”. Jag har sett olika varianter på pedagogiska bilder för att visa vilken dag det är. Och fritt ur minnet, och på fri hand knåpade jag ihop den här:

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd! Jag har aldrig varit bra på att rita eller konstruera saker. Särskilt inte utan en tydligt mall och instruktion att följa. Men nu skissade jag bara upp det här på fri hand, på en papptallrik.

Ofta lägger vi ju upp veckan som en lång rad, med kolumner bredvid varandra. Men jag läste någonstans att det kan bli tydligare för barn med en cirkel, eftersom det ju börjar om igen efter söndag.

Färgerna valde jag utifrån de veckoscheman som ofta används i skolan, kanske främst till barn med särskilda behov (jag googlade). Där brukar de vara pastellfärgade, men jag tog barnens tuschpennor istället.

Jag hade egentligen tänkt sätta pilen i mitten, med ett “spindelben” (heter det så, ni vet ett sånt där huvud med två ben som kan böjas?), men jag hittade inget här hemma. Till slut hittade jag ett gem (vi har verkligen inte fått ordning på skrivbordssaker efter flytten än, har ju bara bott här i drygt 1,5 år nu…).

Så nu får vi se om barnen fattar grejen, och kollar på veckoklockan, istället för att fråga vilken dag det är. Algot har redan lärt sig att rosa är lördag. Eftersom vi köpte lite godis när vi var och handlade, som han ska få några bitar av på lördag. Jag ser redan fram emot att snurra fram pilen till tisdag imorgon.